Höns & Blommor

Höns & Blommor

Välkommen hit!

Hej och kul att just du hittat till denna sida.
Det här är min "lekstuga" där jag skriver om lite av varje och jag försöker även illustrera med bilder eller film. Från början innehöll bloggen mest kåserier om livet i hönsgården. Jag har även varvat med lite natur och trädgård. Senast har jag engagerat mej i klimatkampen.
Texterna är mer på skoj än på allvar. Dyker det ibland upp något seriöst inlägg är det ofta en miss i arbetet.
Kommentera gärna inläggen
Mycket nöje/Göran
PS Kika gärna in på min andra hemsida med naturbilder och lite filmer
Där finns också min egen gästbok
Galeriet - från hönsgården
Skicka ett mejl

Nu även på Hönsbook

Vespahöns

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran mån, augusti 08, 2011 21:14:49

- Gasa på då din fegis, där här var ju skithäftigt! Efter det här kommer jag att få äggstanning i minst fjorton dar. Men skyll dej själv, du din knäppgök till husbonde.
Det var Hildur som illvrålade av skräckblandad förtjusning där hon satt i packboxen och med nackfjädrarna ostyrigt spretandes åt alla håll och kanter.
Den stålblå oljeröken från tvåtaktsvespan låg som en blöt filt över mo och vall den här halvljumna augustieftermiddagen.
En lördagseftermiddag när semestern var nästan lika slut som innehållet i båtfolkets vinboxar. Den här vemodsdagen hade fritidsskepparna kramat de sista dropparna ur dryckeslådorna och var nu på väg hem för att snart börja nästa elvamånadersperiod av arbete och slit.
Vägen från båthamnen till civilisationen gick just förbi hönshuset och hönsen hade järnkoll på vilka som var laglydiga medborgare och höll sin inom lagens råmärken när det gällde hastigheten.
Att husbonden den här eftermiddagen, klätt sig i skinnpaj och dragit på sej kraghandskar, berodde definitivt inte på att det var kallt ute.
-Har du nånsin sett gubben köra vespa utan den där fruktansvärda utstyrseln? Det är ju så man får skämmas, skrockade Olivia som inte var det minsta sugen på en åktur.
Sugen var däremot gamla Hildur, som fick nöjet att åka först och det berodde på att hon var den som fick vänta längst i vintras, när husbonden bjöd alla hönsen på en sparktur.
-När det var min tur att åka, var gubben så slut i benen att han fick sätta sig på sparken och vila var femte meter. Jag trodde aldrig vi skulle komma hem, sade Hildur.
Men nu var alla gamla oförrätter mellan henne och bonden som bortblåsta och Hildur stod först i kön när det skulle åkas vespa.
-Auf Wiedersehen, skrockade Olivia och slog artigt ut med vänster vinge.
Men det blev ett krystat avskedstagande, för i samma sekund som ett par alldeles för stora kraghandskar, varsamt bar ut Hildur till bönpallen gjorde Olivia vågen.
-Den hönshjärnan har passerat ”bästföredatum” för länge sedan. Hildur gör inte längre någon nytta här utan är mest till besvär, sa Olivia i skadeglad ton.
Vad hon inte visste i detta nu, var att Hildur skrattade så hon höll på att kikna.
-Kör fortare din skinnpjatte där, det här var det häftigaste jag har varit med om, vrålade hon och drog ner huvud under packboxkanten när racerföraren gjorde ett misslyckat försök till uppställ, i en allt för svag vänsterböj.
Väl ute på grusvägen igen, vågade Hildur kika upp över kanten och kom att stirra rakt in i ögonen på en fritidsskeppare som rattade en gammal Volvo med skramlig ljuddämpare.
Den rödbrusige bilgubben gned sig i ögonen för att sekunden senare krama ratten så knogarna vitnade. Vad som återstod av hans hemresa skedde sannolikt försiktigt. Mycket försiktigt.