Höns & Blommor

Klockspel och trötta ögon

Idag låg ett nytt brev i postlådan, skickat från tuppen Kjell-Sune, och även denna gång måste jag lova att läsa upp det för hönsfröknarna här hemma i kylan.

”Hej på er mina gullepullor!
Det är först nu, när jag är ute på min omvärldsanalys, som jag inser hur söta ni egentligen är.
Här nere i söder är såväl folk som fä utan bå´d kläder och fjädrar och anständigheten verkar djup som avgrunden.
Jag tog mej en promenad nu på seneftermidda´n, för att gå ner maten. Jag tänkte även ta mej ett bad för att få lite svalka i den svidande hetta som här råder.
Hildur, Olivia, Gittan, Marie-Helén, Karin och alla ni andra som älskar att sandbada.
Jag säger bara en sak; Här kan man snacka om sandhögar.
Hemma i hönsgår´n brukar husbonden känna sig nöjd när han tippat av en halv skottkärra med sand borta i hörnet. Då brukar ni slåss tjejer, för att få vara först att få rulla sig i otrampad och oskiten sand.
Jag säger bara; Skottkärra - tjeeena moss.
Här är så mycket sand så hälften kunde vara nog och det är ändå på tok för mycket.
Man kan gå och småflyga hur länge som helst och det är ändå bara sand så långt man ser.
Här finns nästan lika mycket folk som sand och kan ni tänka er, även människorna sandbadar.
De ligger och rullar sig i sandhögarna och hux flux ligger de i vattnet och vattenbadar.
Mycket märkligt, nå´t sånt beteende har jag aldrig sett hemma på gården. Det är bara knäppgöken till husbonde som kryper ner i sitt badkar ute i bersån när det är riktigt varmt på sommaren. Men sandbada - det har jag aldrig sett att han gjort.
Jag tror inte det är så många som märker mej. Barnen är skojiga. De har små färggranna spadar som de gräver med och så kastar de blöt sand på mej. Det är riktigt härligt.
Förut såg jag nå´t ännu märkligare. Det var ett sandbad där alla badare sprätte omkring utan en endaste fjäder på kroppen.
Kan det möjligtvis vara så att alla dessa människovarelser ruggar på en och samma gång?
Sån´t händer aldrig hemma i hönshuset och varför skulle det kunna hända här?
De flesta av sandbadarna verkade ha överskott på hud. Det hängde och slängde både här och där och allt man kunde skönja i form av fjädrar var lite gråa och glesa fjun. Hos de flesta var det glest som i en norrländsk ungskog.
Jag såg en magerlagd herreman som kom och gick rakt emot mej. Jag hade solen i ögonen och fick nästan kisa lite för att de inte skulle börja rinna.
Herr´n gick med bestämda steg och just i det ögonblicket kom jag att tänka på tuppen Sören från granngår´n därhemma.
Ni vet tjejer, Sören som har en så jättelång och rödrosa slör som hänger och dinglar under hakan på´n. Visst brukar ni kalla honom för ”Sören med slören?”.
Den här mannen hade ett klockspel på kroppen, en bit strax under mitten. När han kom gåendes mot mej så dinglade det i hans undermagenslör, precis som på Sören. Det var märkligt, nästan lite lustigt.
Han lade sig ner för att sandbada intill en annan avfjädrad. Jag tror det var hans hona.
Hon hade också alldeles på tok för mycket hud på kroppen.
En bit över magen hängde två skinnpåsar med nå´t slags utstående ögon på.
Ögonen verkade trötta för de stirrade hela tiden helt apatiskt rakt ner i den heta sanden. Jo, det gjorde de, oavsett om hon låg på rygg eller stod upprätt.

Säg inget till någon, men jag har lånat en filt.
Jag lånade den av en obefjädrad barnunge och det var en glad elefant på filten. Jag säger låna, men egentligen snodde jag den. Det var en skitunge som kastade en uppblåsbar krokodil på mej och skrek fula ord. Kastar man krokodiler på mej, ger jag tillbaka. Så det så.
När det började skymma och sandbadarna drog hem till sina burar, plockade jag fram de sista majskornen jag hade sparat i min väska.
Undrar om här finns någon supermarket där man kan köpa majs?”

Puss från Kjell-Sune
PS Jag börjar längta efter er DS

• Kommentarer(4)http://blogg.osterang.com/#post154