Höns & Blommor

Höns & Blommor

Välkommen hit!

Hej och kul att just du hittat till denna sida.
Det här är min "lekstuga" där jag skriver om lite av varje och jag försöker även illustrera med bilder eller film. Från början innehöll bloggen mest kåserier om livet i hönsgården. Jag har även varvat med lite natur och trädgård. Senast har jag engagerat mej i klimatkampen.
Texterna är mer på skoj än på allvar. Dyker det ibland upp något seriöst inlägg är det ofta en miss i arbetet.
Kommentera gärna inläggen
Mycket nöje/Göran
PS Kika gärna in på min andra hemsida med naturbilder och lite filmer
Där finns också min egen gästbok
Galeriet - från hönsgården
Skicka ett mejl

Nu även på Hönsbook

Nyckelfärdigt för oss

SpecialSkapad av Göran tor, maj 13, 2010 22:06:08

Idag har jag och mina syskon sagt farväl till vårt föräldrahem.
När vi låst ytterdörr´n och polerat lite på den slitna nyckeln var det färdigt för vår epok och huset går nu in i en ny era.

Våra föräldrar köpte huset 1951 och har bott där allt sedan dess. Jag och mina syskon är uppväxta i huset. Där har vi haft vilda slagsmål, där har vi skrattat, gråtit och våra små barnafötter har trampat den mossbelupna gräsmattan.

När jag var liten och klippte de oändligt stora gräsmattorna med handjagare, hatade jag alla dessa eländes tallkottar som gjorde tvärstopp i cylinderklipparen. Jag körde med uppsamlare och gräset tippades i skottkärran. Gräslassen körde jag en kilometer till snälla grannen Elsa. Jag fick en krona lassen och gräset blev mat till hennes höns.
Oändligt många gånger har jag hjälpt far att krattat de långa grusgångarna. Snyggt och prydligt skulle det vara till helgen.

Mina föräldrar har skött om och vårdat huset genom decennier. Pappas sjukdom gjorde att mor fick dra ett allt tyngre lass de senaste åren och huset och den stora trädgården blev mer till en börda.
Nu har mor flyttat till en fin lägenhet i centralorten och i dag avslutade vi den stora städaredagen med fika i uterummet. Uterummet hjälpte jag min far att bygga för en herrans massa år sedan. Nu är det tallbarr och mossa på plasttaket. Sådant kallas med ett finare ord för patina.

Vad vi nu särskilt gläder oss åt är att huset har köpts av två ungdomar. De riktigt sprudlar av iver och energi att sätta igång och forma sitt nya hem.
Huset går in i en ny fas. Andra fötter ska trampa i mossan och andra händer ska hålla i skaftet till den tunga gruskrattan. Om de nu vill fortsätta att kratta gångarna när det blir lördag eftermiddag vill säga.

För säkerhets skull lämnade vi kvar krattan, men det sade vi inte till ungdomarna.
Utifall ni läser det här och skulle undra, så ligger krattan på loftet till uthuset.

Inget för äckelmagade

SpecialSkapad av Göran sön, maj 02, 2010 14:27:01

Jag kommer aldrig mer att klaga om en mygga skulle råka förirra sig till mitt sovrum eller om en fluga skulle cirkulera planlöst runt min läslampa.
När vi bodde i Argentinas vildmark hände något en kväll som vi aldrig kommer att glömma.
Huset där vi bodde blev fullständigt invaderat av stora skalbaggar. Enligt de som bodde där, var det ett tecken på att ett väderomslag var på gång. Personligen föredrar jag att få en sådan varning av herr Polman med sin väderkarta i TV.
När vi kom hem var det nästan svart i luften av dessa skalbaggar som fanns precis överallt. De hade hullingar på benen och fastnade effektivt i torktrasor, mattor och i våra kläder.
Det var nästan komiskt att se hur de kröp in under allt de hittade. Skorna som stod utanför dörren vandrade iväg av sig själva.
Inne i huset fanns skalbaggar på mattan och under mattan. När man gick fram knastrade det som om man tömt ut minst tio påsar skorpor på golvet.
I diskhon låg disktrasan och böljade och en tuss med svinto och en tvättsvamp såg ut att ha fått eget liv.
Inte nog med det. Baggarna hade även letat sig in till vårt sovrum och upptäckt hur skönt det var mellan våra sidenlakan.
Jag besparar er detaljerna, men lovar att vi gjorde allt för att inte sova med öppna munnar den natten…
Just då var det inte så komiskt, men så här efteråt kan vi bara skratta åt eländet. Vilken tur att jag kom mej för att filma lite grann, annars hade nog inget trott när vi berättat om de självgående skorna.
Det sista klippet på filmen är en annan skalbagge som ofta höll till på vår grind. Han var ännu större, men snäll och ofarlig och bara log lite när man killade honom på ryggen.

Klicka fram filmen om du törs. Men det är inget för äckelmagade.

Krokodiläventyr

SpecialSkapad av Göran tis, april 27, 2010 02:09:19

Nej, jag har inte gått och grävt ner mej i någon gammal komposthög, om någon har trott det på grund av min uteblivna aktivitet här på bloggen de senast 19 dagarna.
Men jag vill lova att det var inte så långt ifrån att jag blev ett hårdsmält middagsmål till en krokodil för drygt två veckor sedan.
Krokodilen som var minst fyra meter lång låg på flodbädden och solade sig. Han log snett mot mej, slog några slag med bakkroppen och försvann lite sävligt ner i floden. Det bara bubblade lite på vattenytan när har försvann och jag tror att han sa ”Tjena moss - fick du några fina bilder din fegis?”

Jag har fått nypa mej hårt i armen flera gånger under tiden jag har varit i de djupa skogarna bland indianer i norra Argentina. Ibland har allt bara varit som en overklig dröm och nästa sekund har man befunnit sig mitt i livet men på en plats man inte trodde fanns.
Jag har klarat att vara utan internet och mejl i nära tre veckor.
Verkligheten kan bara vara bra mycket mer spännande än allt jag kan klicka fram på nätet, på bråkdelen av en sekund.
Jag har träffat riktiga cowboys, vaknat till ljudet av ylande hundar, brölande åsnor och när jag vände mej i sängen knastrade det av skalbaggar som också tyckte det var skönt att njuta nattsömn mellan mina lakan.

Jag kom hem nu i natt, men tidsomställningen på fem timmar gör det lite knepigt att hålla kolla på dygnet. Kanske bäst att gå och lägga sig i alla fall.
Hoppas jag inte drömmer några mardrömmar. Om krokodiler.



Att meta i sitt linne

SpecialSkapad av Göran mån, april 05, 2010 08:27:57

”Jag står här och metar i mitt linne” sade prästen när han skulle hålla en improviserad predikan.

Själv behövde jag inte leta särskilt länge i mitt minne för att komma ihåg vad som hände den dag när den här bilden togs ute i en kohage, strax utanför mitt hem för mellan 45 och 50 år sedan.

Det gamla svartvita fotografiet ramlade ur ett brunt kuvert när jag rev i botten på en låda i samband med den stora röjningen i mitt föräldrahem förra helgen.
Jag minns att jag var på mycket dåligt humör när jag tvingades att ställa upp som brudgum. Lillkusinen var drygt ett år yngre än mej och hon var den givna bruden. Det var storkusinen som bestämde och hon hade bestämt att hon skulle vara präst och den som höll i själva vigselakten.
Visst berättade jag att denna friluftsvigsel hölls i en kohage? Det sprang en massa kor runt omkring och då blev det min storasysters uppgift att försöka mota bort alla nyfikna kreatur som ville vara med.
Jag minns att den trespenade Halta-Lotta var särskilt nyfiken och närgången. Sannolikt hade hon spanat in brudbuketten och var lite sugen.

Vad tror ni en liten knatte som jag hade att sätta emot min bestämmande storkusin och storasyster? Inget.
En urväxt blazerjacka som troligen min mormor hade sytt och ett par manchesterbyxor fick utgöra bröllopssviden. Storkusinen såg precis ut som en präst i den svarta sjuksköterskeklänningen, framletad ur en låda och den stassen var gammal och maläten redan då.

Säkert var det en rolig lek och jag tror att min mamma tog bilden med vår gamla Kodak Instamatic. Men i den stunden uppskattade jag verkligen inte att behöva gifta mej med min kusin och bli fotograferad, även om det var på lek.

Jag skämdes för bilden och när det kom tillbaka från fotolabbet lade jag beslag på den och stoppade ner kortet i ett brunt kuvert som jag gömde längst ner bland en massa andra bilder i en byrålåda.
Men i dag, ett halvt sekel senare, kan jag bara tycka att bilden är charmig, trots att jag är sur och gör en ful grimas.

ID-koden knäckt

SpecialSkapad av Göran tor, april 01, 2010 00:17:42

OBS DETTA INLÄGG VAR ETT APRILSKÄMT!

Jag vill inte skrämma upp någon, men jag bara måste berätta en grej som jag har fått reda på.

Det handlar om möjligheten att vara anonym som bloggare om man har sitt bloggkonto registrerat på blogger eller någon av de andra vanliga bloggkontona.
Hittills har det varit ganska vattentätt för vem som helst att skapa sig ett alias och skydda sin identitet som bloggare, men nu vill jag mana till försiktighet.

Jag fick ett mejl av några ungdomar, barn till mina bekanta, som studerar dataprogrammering vid Stockholms tekniska högskola. De vet att jag håller på mycket med datorn, med egna hemsidor och bloggar och så vidare.
Via kontakter de har med kamrater på ett tekniskt universitet i Österrike, har de fått veta att en ID-kod är knäckt som gör att vem som helst kan spåra en identitet genom att bara ange en bloggadress och några specifika koder plus IP-adressen.

Alla som registrerar sig måste ju ange sitt riktiga namn, delar av sitt personnummer och sin e-postadress. Med dessa uppgifter som bas kan programmet ta fram en fullständig identitetsprofil över användaren. Utöver hela namnet med fullständigt personnummer och adress, kan man klicka sig vidare och få ytterligare upplysningar om personen i fråga.

En länkning finns till svenska kreditupplysningsregistret och även till statens brotts- och straffregister. Det innebär att vem som helst kan se status på din inkomst och förmögenhet och vad du har för skulder. Vidare om du varit straffad någon gång, om du ålagts betala böter eller varit frihetsberövad.

Jag skriver inte det här för att uppmana fler att söka i registret, utan mest för att varna och berätta hur lätt det är att komma åt uppgifter som kan vara obekväma för tredje man.
Om du ändå vill se hur man gör och hur enkelt det är klickar du bara här.

Sankt Aron till Ruben - kom

SpecialSkapad av Göran lör, mars 27, 2010 07:48:05

Jag och mina syskon håller på att städa ur vårt föräldrahem.

När vi började såg det ut som ett evighetsarbete, men tro mej eller ej. Det börjar faktiskt märkas att vi redan kört tre stora släpkärror till återvinningscentralen.
Visst är det en smula vemodigt att kasta bort saker, böcker och annat som är så förknippat med en massa minnen. Men vad ska man göra. Det går ju inte att spara på allt.
När jag kikade igenom ett kuvert med gamla svartvita bilder kunde jag bara inte undgå att stanna upp någon minut.
Det var den här bilden från 1973 som fångade mitt intresse.

Jag är 18 år, har nyss tagit körkort och köpt bil.
En av mina stora hobbies på den tiden var kommunikationsradio. Jag hade en komradio i bilen och ett helt gäng inne på mitt pojkrum.
På den tiden var det stort att äga en Zodiac basstation med bordsmikrofon. Det är en sådan jag sitter vid här och på den radion finns ytterligare en Zodiac mobilradio.
På hustaket satt världens största antenn. Jag hade en begagnad Super Scanner. Stor som en hel kraftstation. Om jag ska försöka beskriva den till utseendet så tänk er att man monterar ihop tre torkvindor och hissar upp i en åtta meter hög järnstång som man skruvar fast i skorstenen.
Så såg min Super Scanner ut, men jag lovar att den var effektiv.

Mina vänner. Jag talar om tiden före mobiltelefonen.
Skulle man prata trådlöst med någon på 70-talet var det via kommunikationsradio.
Jag körde på 27 megahertzbandet och det gjorde de flesta på den tiden. Det kunde bli trångt på bandet, men desto roligare var det. Alla kunde nämligen höra vad alla sa och det kunde bli ett fastligt tjattrande.
För att få någon som helst ordning på tjatet fick man
licensnummer som skulle användas vid anrop. Det var inte så häftigt att skrika ett åttasiffrigt nummer varje gång man pratade, följd av ett Adam till Bertil.
Istället hittade vi på egna namn och mitt alias radionamn var Sankt Aron.

På lördagskvällarna åkte vi omkring i våra bilar, Jag hade en turkosmetallic Volvo PV med en 3 meter höj svajmast på taket.

”Sankt Aron här finns du med Ruben - kom”
”Ruben här var e du Sankt Aron – kom”
”Jag kör runt torget och spanar brudar, kommer du hit – kom”

Så kunde det låta när jag ropade på en kompis som hade en Kraco-radio i sin bil.
Oljekrisen hade just bedarrat och bensinen kunde köpas utan ransoneringskort, men den var dyr. 1973 späcktes enkronasvallen och efter ransoneringen (som dock aldrig blev av) kostade en liter bensin en krona och fyra öre per liter.
(se utvecklingen av bensinpriset)

Tänk vilka minnen som poppade upp av den här bilden. Den kunde jag bara inte slänga utan den lade jag i en plastpåse tillsamman med ett tomteansikte.
I dag ska vi fortsätta att städa. Kanske hittar jag något mer intressant som kan bli till en historia här på bloggen.

Just nu är det vår

SpecialSkapad av Göran lör, mars 20, 2010 18:26:02

Skam den som ger sig.
Efter en stunds grävande lyckades jag bryta vallen.
Den enorma vall som bestod av massor av hoptryckt snö och som därmed var stenhård.
Nu kan jag köra in bilen i garaget igen, och den snö som dråsade ner från ladugårdstaket får ligga och förinta sig själv. Inget grävande och skottande där inte.
Med det här inlägget vill jag också passa på att hälsa våren.
Enligt Wikipedia infaller vårdagjämningen just i dag, den 20 mars Kl 18.32. Det vill säga om exakt sex minuter. Det ska jag fira genom att sätta mej på kökstrappen och lyss till fågelsången.

Välkommen vår! Du har aldrig varit så efterlängtad som i år.

Ett sista frest

SpecialSkapad av Göran lör, mars 20, 2010 10:07:11

Nu ska jag ut och ta ett krafttag med snön.
Förhoppningsvis den sista snöskottaransträngningen i vinter. Men det kommer att bli jobbigt. Det är därför jag sitter här vid datorn och beklagar mej en stund, samtidigt som det sätter press på mej att göra ett mycket tråkigt arbete.

Jag har en gammal sammanbyggd lada och ladugård som i sin fulla längd mäter cirka 40 meter. Längst ner i ladan har jag ett garage för min bil. Längs med ladan löper en väg som jag kör min bil på, för att komma ut på stora vägen.
I vinter han en vänlig granne med traktor och snöblad hållt vägen körbar utmed ladan.
Nu är det ett tag sedan han körde och jag tror att han plockat bort snöbladet från sin lilla traktor och jag vill inte besvära.
En ladugård som är 40 meter lång har ett tak som är minst lika långt.
I torsdags morse rasade ALL snö ner från detta enormt stora tak. Och snön lade sig på min lilla bilväg.
Lade sig är egentligen ett snällt ord. Snön med stora isflak, packade sig som betong på vägen och när jag körde skyffeln i härligheten plingade det bara till.

Efter tio minuters skyfflande var jag helt slut och gav upp. Bilen stod nere vid garaget och var därmed helt insnöad.
Jag har fått åka spark till jobbet i två dagar och det känns som om mitt högra sparkben är minst en halv meter längre än det vänstra.
Nu smälter visserligen snön ganska snabbt, men den hårda takisen på min bilväg ligger på norrsidan och tjurar. Den har bestämt sig för att minsann inte smälta bort i brådrasket.

Jag är inte den som är den. Ligg då där och tjura för jag tänker bryta upp en ny väg på andra sidan ladugården. Den har visserligen inte varit plogad i vinter, men där finns heller ingen is som måste spettas bort. Bara en snövall med mycket hårt packad snö. Den blir den stora utmaningen.
Nu spottar jag i nävarna och går ut och slåss, med snön.

Mina fina skidor

SpecialSkapad av Göran sön, mars 07, 2010 15:29:41

Jag är så glad för mina nya skidor. Jag fick dem billigt också. Bara 950 kronor, men då ingick inga stavar.

Häromdagen satte jag ut en annons på blocket ”Nybörjare önskar köpa bra och stabila längdåkningsskidor ”
Det var många som ringde, men jag fastnade för Sture, som ringde från Ulvåker och det var inte heller så långt bort.
Sture lät så trevlig i telefon och han berättade att han hade ett par jättefina skidor som han inte behövde längre.
Jag åkte dit och tittade, och skidorna var verkligen jättefina.
Det stod Karhu laine på dom och lite längre ned stod det made in Finland. Att finländare kan bygga skidor det vet ju alla.
Jag frågade Sture om de inte var lite väl breda, men han sa att det skulle va så.
Han sa att det var jättebra och stabila nybörjarskidor och det fina var att de var gjorda i trä. Det var en garanti för kvalité, sa han och träskidor är mycket enklare att valla.
Jag vände på skidorna och det var alldeles röda och nästan inte slitna alls. Här hade Sture gjort ett gott jobb och sett till att få bort all gammal valla. Man kan nästan inte tro att de inte har varit vallade över huvud taget.
Längst ner på skidorna sitter liksom en liten jättesmal upphöjning. Sture sa att dom gör så det är lättare att hålla kursen. Det var ju skönt att veta, när man som jag är nybörjare.
Men bindningarna är lite märkliga. Sture sa att har man väl fått in fötterna och dragit till plastskruvarna sitter de som gjutna.
Sture sa att han är jätteärlig och aldrig skulle lura någon som dessutom är nybörjare på längdåkningsskidor.
Men det var synd att han inte hade några stavar till. Det var därför jag fick dom extra billigt. Hade det varit stavar till, som också varit gjorda i Finland, trodde inte Sture att han hade sålt dem för under 1.500 kronor. Han sa att då hade det ju varit ett komplett skidset och då blir det alltid ett högre pris.

Jag har lånat ett par bambustavar av grannen.
Nu ska jag ut och valla mina nya skidor och ta mej en härlig långrunda. Det är så soligt och fint och det ska verkligen bli härligt.

Kvinnans list

SpecialSkapad av Göran lör, februari 27, 2010 07:59:30

Det finns ett ordspråk som säger ”Kvinnans list övergår mannens förstånd”
Jag har aldrig riktigt fattat vad det betytt, men nu tror jag det gått upp ett litet ljus. Jag är avslöjad.
Jag har nämligen trott att hustrun varit fullständigt ointresserad av mitt bloggande. I varje fall har hon gett det skenet.
Tro nu inte att jag smyger med mitt skrivande bara för att jag brukar sitta med datorn ute på pallen i hönshuset. Nej, inte alls. Jag gillar sällskap och brukar säga ”Höna som höna...” även om det inte alltid är så uppskattat.

Häromdagen fick jag veta att hustrun haft järnkoll på mej och haft min bloggadress inlagd som favorit i sin egen dator. Hon har spionerat på mej, om man nu kan kallade det så när man väljer att berätta sina historier i ett medium som kan läsas av vem som helst över hela världen.
Jag förstod det när hon började ställa en massa konstiga frågor om hur det går till att starta en blogg och så vidare. Och snäll och lydig som jag är svarade jag efter bästa förmåga.

Vet ni vad hon har gjort?
Jo, hon har kört igång en egen blogg och nu är jag lite skrajsen att jag ska få igen för gammal ost om man säjer så.
Men jag vet vad jag ska göra. Jag ska fjäska lite extra de närmaste dagarna. Bjuda på semlor och kaffe på sängen och varken säga eller skriva något som kan uppfattas som elakt.

*viskar jättetyst* Idag lördag fyller hustrun år. Tänk vad kul det skulle vara om några av er som läser dessa rader vill kika in på hustruns nya och prickiga blogg och skriva ett grattis i en kommentar.
Det skulle bli världens överraskning och hon skulle bli så otroligt jätteglad och så skulle hon vara extra snäll mot mej hela helgen ;-))

Här är vägen till hennes blogg: http://anna-mon.blogspot.com

« FöregåendeNästa »