Hej och kul att just du hittat till denna sida. Det här är min "lekstuga" där jag skriver om lite av varje och jag försöker även illustrera med bilder eller film. Från början innehöll bloggen mest kåserier om livet i hönsgården. Jag har även varvat med lite natur och trädgård. Senast har jag engagerat mej i klimatkampen. Texterna är mer på skoj än på allvar. Dyker det ibland upp något seriöst inlägg är det ofta en miss i arbetet. Kommentera gärna inläggen Mycket nöje/Göran PS Kika gärna in på min andra hemsida med naturbilder och lite filmer Där finns också min egen gästbok Galeriet - från hönsgården Skicka ett mejl
SpecialSkapad av Göran fre, augusti 13, 2010 21:36:51 Det finns en maskin jag inte förstår mej på. Jag har verkligen försökt att lära mej detta teknikens underverk flera gånger, men alltid slutar det helt bort i tokmoset.
Tidigare i mitt liv har jag kört den klassiska dubbeldäckaren Tiger Moth. Visserligen med dubbelkommando, men ändå. Och jag har kört racerbil, en riktig så´n där långsmal och låg formulabil. Den gången var jag ensam på racerbanan och kanske var det därför jag vann.
Men vad jag inte vetat om är att jag är en hejare på att köra grävmaskin. Denna förmåga har legat dold och bortom min och världens vetskap under hela mitt liv. Men häromdagen blommade den ut i sitt fulla flor och jag höll på att gräva små käcka diken kors och tvärs genom hela tomten. Vi håller på att dra in kommunalt vatten i vår lilla by och för att vattnet ska kunna ta sig från tomtgränsen till husets alla kranar krävs att det grävs en vattenledning. Kan ni tänka er att det riktige grävmaskinisten lät mej gräva när han slutat för kvällen och innan han började nästa morgon. Det här var ju inte riktigt klokt. Jag har alltid haft en dröm om att få köra grävmaskin och fler än en gång har jag sneglat på de där minimaskinerna som finns på lekplatser och där man stoppar i en tia och får gräva i två minuter. Men även jag har vissa spärrar och det har liksom aldrig blivit av. Vilken grävarkväll det blev. Hustrun påstod att jag var helt okontaktbar och jag svarade inte ens på tilltal när det var dags för kvällsmat. För att jag inte skulle tuppa av har hustrun berättat att hon skalade några bananer och tryckte upp i svalget på mej. Jag grävde tills det mörknade och nästa morgon var jag uppe innan tuppen, och det hör inte till vanligheterna nuförtiden.
Den riktige grävmaskinsföraren tyckte jag hade skött mej bra och att han sedan grävde bra mycket fortare och även snyggare än jag, är en helt annan historia.
När jag nu bevisligen kan köra veteranflygplan, racerbil och grävmaskin känns det ganska onödigt att hålla på och traggla med hustruns mycket invecklade tvättmaskin. Jag lär mej aldrig, men har lovat pröva igen när hon skaffat en med dubbelkommando.
SpecialSkapad av Göran tor, juli 22, 2010 09:31:46
Som en liten mört bland stora hajar.
Mörten var vår lilla kanot, framdriven med paddlar via muskelkraft. Och hajarna var de stora och blänkande fritidsskeppen som vi delade vatten och slussutrymme med. När vi tog oss fram hördes bara ett lätt susande och ett litet plask då och då. De stora och blänkande skeppen morrade. Inte ilsket, men morrade gjorde de och luktade lite avgas.
Även om jag är ruskigt gammal finns det en del saker som bara inte har blivit av att göra. Efter gårdagens äventyr kan jag nu bocka av en sådan sak. Jag och äldste grabben har paddlat kanot i Göta Kanal och åkt med i slussarna. Snacka om att känna sig liten och maktlös när man guppar omkring inne i en stor sluss bland jättelika båtar. Spegelbilden av vårt lilla flytetyg fick plats mellan två fendrar på en nypolerad motorseglare. Här kan man snacka om kontraster.
Men jag tror inte att känslan av frihet går att mäta efter storleken på båten. Om vår båt haft motor tror jag inte vi hade fått se den lilla rävungen som stod vid kanalkanten och sörplade i sig lite vatten. Gräsänderna kanske heller inte hade vågat komma på armlängds avstånd. Men korna som låg och slöade på kanalbanken, hade nog inte brytt sig oavsett om vi paddlat ljudlöst som indianer eller om vi haft en V6-motor i aktern. Men nu tog vi oss fram, smygande som en högsommarbris Och vår belöning blev att vi kunde höra hur det smaskade när korna tuggade i sig det saftiga gräset. Att vi senare under turen delade badstrand med ett gäng får. Ja, det är en annan historia.
SpecialSkapad av Göran ons, juni 02, 2010 22:56:21
Jag fick en nostalgikick häromdagen.
Av en ren tillfällighet hamnade jag i en liten kuriosaaffär där det fanns lite allt möjligt att köpa. Men vad var det jag fick se? Jo ett ställ för tablettaskar och min blick föll direkt på min barndoms favoritaskar. Zig-Zag och Salmiak. Jag köpte en av varje och att de kosta en tia styck spelade ingen större roll. När jag kom ut slet jag upp askarna på direkten och tänk, när jag pillat upp locket fanns där ett sådant där riktigt silkigt tablettaskpapper inuti själva asken, som man också var tvungen att bryta sig igenom för att nå läckerheterna. Och visst smakade de exakt på samma sätt som när jag var liten grabb och köpte godisaskarna hemma i affären för 25 öre styck. Om jag då hade haft en tjuga att köpa tablettaskar för, när jag var grabb. Då hade jag kunna köpa 80 askar!
Jag tror jag ska åka tillbaka till affären och se om de möjligtvis har ett plaströr med Bronzol.
I lördags firade jag jubileum. Jag avverkade nämligen mitt tionde Göteborgsvarv. Denna lilla fest firade jag i sällskap med 38 459 andra löpare och vi svettades tillsammans där vi kuskade fram längs gator och promenadvägar i en stad som gjort sig extra fin och dagen till ära tagit på sig den allra vackraste försommarkostymen. Eftersom jag inte är i Göteborg så ofta så passade på att njuta lite av allt det vackra under tiden jag susade fram. Nej, tro inte att jag stannade till och luktade på blommor i någon park eller jagade vackra fjärilar. Man kan njuta genom att bara lyfta blicken och begrunda alla vackra träd som nu blommar helt överdådigt. Jag gillar inte att gå i affärer. Men sådana här stadsbesök passar mej perfekt. Tänk er att passera hela kvarteret med Östra Nordstan, sannolikt på kortare tid än en minut! Jag sprang förbi en massa andra affärer också och bara njöt av att slippa gå in.
Som löpare kan man ha många olika knep för sig för att göra ett långlopp lite extra intressant och spännande. Som jag sa begrundade jag all den vackra blomsterprakten, men det fanns även annat vackert att spänna ögonen i och betrakta. Vid målgång frågade jag en av löparkompisarna varför han tog lite extra god tid på sig. Du, svarade han. Efter halva loppet kom jag i kapp en riktig skarping. Hon hade den allra vackraste och mest välformade päronrumpa jag någonsin sett. Och du förstår, hon sprang inte fortare än så…
Nu är det tätt mellan högtiderna. Om knappa två veckor är det dags för femårsjubileum. Stockholm Marathon – here I come!
Just nu befinner jag mej i en form av trans. Upparbetad under en fredagspromenad. Istället för att ha sprungit den vanliga milrundan innan fredagsbastun, tog jag en rask promenad på fyra kilometer. Promenaden ingår i rutinerna för förberedelserna inför morgondagen löparlopp, Göteborgsvarvet. Då duger det inte att springa dagen innan och det var heller inte så höga siffror på pilsnerburken i bastun i kväll. Jag laddar nämligen upp! I takt med att gubben blir äldre borde det krävas mer träning för att kunna hålla jämna steg med grabben som är 27 år yngre än mej. Jag har nämligen vunnit sju gånger av nio, men i år kommer det att bli tufft.
Jag har nämligen aldrig varit sämre förberedd än jag är i år och som om inte det vore nog har jag ont i ett knä. Samtidigt säger grabben att han är i toppskick och bättre än någonsin. Med andra ord skulle det bli ganska höga odds om någon skulle komma på idén att satsa en selma på mej. Men tro för all del inte att jag är den som ger mej! Aldrig i livet. Grabben ska inte få segern gratis. Den kommer att kosta.
Eftersom jag saknar såväl ork som uthållighet är det psyket som gäller. När jag gick promenaden i kväll jobbad min inre psykolog på övertid. Jag hörde en röst som rabblade likt ett mantra;
”I morrn gäller det – ge järnet, I morrn gäller det - ge järnet…”
Det var inte min röst jag hörde, det var mitt alter ego. Det var mitt psyke som just nu som jobbar på att bevisa att envishet kan göra storverk. Faktums mej så tror jag att han kan ha rätt. Jag ska köra på envishet och rent vres. Det må bära eller brista.
Idag har jag och mina syskon sagt farväl till vårt föräldrahem. När vi låst ytterdörr´n och polerat lite på den slitna nyckeln var det färdigt för vår epok och huset går nu in i en ny era.
Våra föräldrar köpte huset 1951 och har bott där allt sedan dess. Jag och mina syskon är uppväxta i huset. Där har vi haft vilda slagsmål, där har vi skrattat, gråtit och våra små barnafötter har trampat den mossbelupna gräsmattan.
När jag var liten och klippte de oändligt stora gräsmattorna med handjagare, hatade jag alla dessa eländes tallkottar som gjorde tvärstopp i cylinderklipparen. Jag körde med uppsamlare och gräset tippades i skottkärran. Gräslassen körde jag en kilometer till snälla grannen Elsa. Jag fick en krona lassen och gräset blev mat till hennes höns. Oändligt många gånger har jag hjälpt far att krattat de långa grusgångarna. Snyggt och prydligt skulle det vara till helgen.
Mina föräldrar har skött om och vårdat huset genom decennier. Pappas sjukdom gjorde att mor fick dra ett allt tyngre lass de senaste åren och huset och den stora trädgården blev mer till en börda. Nu har mor flyttat till en fin lägenhet i centralorten och i dag avslutade vi den stora städaredagen med fika i uterummet. Uterummet hjälpte jag min far att bygga för en herrans massa år sedan. Nu är det tallbarr och mossa på plasttaket. Sådant kallas med ett finare ord för patina.
Vad vi nu särskilt gläder oss åt är att huset har köpts av två ungdomar. De riktigt sprudlar av iver och energi att sätta igång och forma sitt nya hem. Huset går in i en ny fas. Andra fötter ska trampa i mossan och andra händer ska hålla i skaftet till den tunga gruskrattan. Om de nu vill fortsätta att kratta gångarna när det blir lördag eftermiddag vill säga.
För säkerhets skull lämnade vi kvar krattan, men det sade vi inte till ungdomarna. Utifall ni läser det här och skulle undra, så ligger krattan på loftet till uthuset.
Jag kommer aldrig mer att klaga om en mygga skulle råka förirra sig till mitt sovrum eller om en fluga skulle cirkulera planlöst runt min läslampa. När vi bodde i Argentinas vildmark hände något en kväll som vi aldrig kommer att glömma. Huset där vi bodde blev fullständigt invaderat av stora skalbaggar. Enligt de som bodde där, var det ett tecken på att ett väderomslag var på gång. Personligen föredrar jag att få en sådan varning av herr Polman med sin väderkarta i TV. När vi kom hem var det nästan svart i luften av dessa skalbaggar som fanns precis överallt. De hade hullingar på benen och fastnade effektivt i torktrasor, mattor och i våra kläder. Det var nästan komiskt att se hur de kröp in under allt de hittade. Skorna som stod utanför dörren vandrade iväg av sig själva. Inne i huset fanns skalbaggar på mattan och under mattan. När man gick fram knastrade det som om man tömt ut minst tio påsar skorpor på golvet. I diskhon låg disktrasan och böljade och en tuss med svinto och en tvättsvamp såg ut att ha fått eget liv. Inte nog med det. Baggarna hade även letat sig in till vårt sovrum och upptäckt hur skönt det var mellan våra sidenlakan. Jag besparar er detaljerna, men lovar att vi gjorde allt för att inte sova med öppna munnar den natten… Just då var det inte så komiskt, men så här efteråt kan vi bara skratta åt eländet. Vilken tur att jag kom mej för att filma lite grann, annars hade nog inget trott när vi berättat om de självgående skorna. Det sista klippet på filmen är en annan skalbagge som ofta höll till på vår grind. Han var ännu större, men snäll och ofarlig och bara log lite när man killade honom på ryggen.
Klicka fram filmen om du törs. Men det är inget för äckelmagade.
SpecialSkapad av Göran tis, april 27, 2010 02:09:19
Nej, jag har inte gått och grävt ner mej i någon gammal komposthög, om någon har trott det på grund av min uteblivna aktivitet här på bloggen de senast 19 dagarna. Men jag vill lova att det var inte så långt ifrån att jag blev ett hårdsmält middagsmål till en krokodil för drygt två veckor sedan. Krokodilen som var minst fyra meter lång låg på flodbädden och solade sig. Han log snett mot mej, slog några slag med bakkroppen och försvann lite sävligt ner i floden. Det bara bubblade lite på vattenytan när har försvann och jag tror att han sa ”Tjena moss - fick du några fina bilder din fegis?”
Jag har fått nypa mej hårt i armen flera gånger under tiden jag har varit i de djupa skogarna bland indianer i norra Argentina. Ibland har allt bara varit som en overklig dröm och nästa sekund har man befunnit sig mitt i livet men på en plats man inte trodde fanns. Jag har klarat att vara utan internet och mejl i nära tre veckor. Verkligheten kan bara vara bra mycket mer spännande än allt jag kan klicka fram på nätet, på bråkdelen av en sekund. Jag har träffat riktiga cowboys, vaknat till ljudet av ylande hundar, brölande åsnor och när jag vände mej i sängen knastrade det av skalbaggar som också tyckte det var skönt att njuta nattsömn mellan mina lakan.
Jag kom hem nu i natt, men tidsomställningen på fem timmar gör det lite knepigt att hålla kolla på dygnet. Kanske bäst att gå och lägga sig i alla fall. Hoppas jag inte drömmer några mardrömmar. Om krokodiler.
SpecialSkapad av Göran mån, april 05, 2010 08:27:57
”Jag står här och metar i mitt linne” sade prästen när han skulle hålla en improviserad predikan.
Själv behövde jag inte leta särskilt länge i mitt minne för att komma ihåg vad som hände den dag när den här bilden togs ute i en kohage, strax utanför mitt hem för mellan 45 och 50 år sedan.
Det gamla svartvita fotografiet ramlade ur ett brunt kuvert när jag rev i botten på en låda i samband med den stora röjningen i mitt föräldrahem förra helgen. Jag minns att jag var på mycket dåligt humör när jag tvingades att ställa upp som brudgum. Lillkusinen var drygt ett år yngre än mej och hon var den givna bruden. Det var storkusinen som bestämde och hon hade bestämt att hon skulle vara präst och den som höll i själva vigselakten. Visst berättade jag att denna friluftsvigsel hölls i en kohage? Det sprang en massa kor runt omkring och då blev det min storasysters uppgift att försöka mota bort alla nyfikna kreatur som ville vara med. Jag minns att den trespenade Halta-Lotta var särskilt nyfiken och närgången. Sannolikt hade hon spanat in brudbuketten och var lite sugen.
Vad tror ni en liten knatte som jag hade att sätta emot min bestämmande storkusin och storasyster? Inget. En urväxt blazerjacka som troligen min mormor hade sytt och ett par manchesterbyxor fick utgöra bröllopssviden. Storkusinen såg precis ut som en präst i den svarta sjuksköterskeklänningen, framletad ur en låda och den stassen var gammal och maläten redan då.
Säkert var det en rolig lek och jag tror att min mamma tog bilden med vår gamla Kodak Instamatic. Men i den stunden uppskattade jag verkligen inte att behöva gifta mej med min kusin och bli fotograferad, även om det var på lek.
Jag skämdes för bilden och när det kom tillbaka från fotolabbet lade jag beslag på den och stoppade ner kortet i ett brunt kuvert som jag gömde längst ner bland en massa andra bilder i en byrålåda. Men i dag, ett halvt sekel senare, kan jag bara tycka att bilden är charmig, trots att jag är sur och gör en ful grimas.
SpecialSkapad av Göran tor, april 01, 2010 00:17:42
OBS DETTA INLÄGG VAR ETT APRILSKÄMT!
Jag vill inte skrämma upp någon, men jag bara måste berätta en grej som jag har fått reda på.
Det handlar om möjligheten att vara anonym som bloggare om man har sitt bloggkonto registrerat på blogger eller någon av de andra vanliga bloggkontona. Hittills har det varit ganska vattentätt för vem som helst att skapa sig ett alias och skydda sin identitet som bloggare, men nu vill jag mana till försiktighet.
Jag fick ett mejl av några ungdomar, barn till mina bekanta, som studerar dataprogrammering vid Stockholms tekniska högskola. De vet att jag håller på mycket med datorn, med egna hemsidor och bloggar och så vidare. Via kontakter de har med kamrater på ett tekniskt universitet i Österrike, har de fått veta att en ID-kod är knäckt som gör att vem som helst kan spåra en identitet genom att bara ange en bloggadress och några specifika koder plus IP-adressen.
Alla som registrerar sig måste ju ange sitt riktiga namn, delar av sitt personnummer och sin e-postadress. Med dessa uppgifter som bas kan programmet ta fram en fullständig identitetsprofil över användaren. Utöver hela namnet med fullständigt personnummer och adress, kan man klicka sig vidare och få ytterligare upplysningar om personen i fråga.
En länkning finns till svenska kreditupplysningsregistret och även till statens brotts- och straffregister. Det innebär att vem som helst kan se status på din inkomst och förmögenhet och vad du har för skulder. Vidare om du varit straffad någon gång, om du ålagts betala böter eller varit frihetsberövad.
Jag skriver inte det här för att uppmana fler att söka i registret, utan mest för att varna och berätta hur lätt det är att komma åt uppgifter som kan vara obekväma för tredje man. Om du ändå vill se hur man gör och hur enkelt det är klickar du bara här.
Jo, jag vet att vanliga höns inte kan prata. Men mina höns är inte som andra. De kan prata så jag förstår och ibland är vi till och med sams. Dock hör det inte till vanligheterna. För det mesta har vi olika uppfattningar om det mesta här i livet.
