Hej och kul att just du hittat till denna sida.
Det här är min "lekstuga" där jag skriver om lite av varje och jag försöker även illustrera med bilder eller film. Från början innehöll bloggen mest kåserier om livet i hönsgården. Jag har även varvat med lite natur och trädgård. Senast har jag engagerat mej i klimatkampen.
Texterna är mer på skoj än på allvar. Dyker det ibland upp något seriöst inlägg är det ofta en miss i arbetet.
Kommentera gärna inläggen
Mycket nöje/Göran
PS Kika gärna in på min andra hemsida med naturbilder och lite filmer
Där finns också min egen gästbok
Galeriet - från hönsgården
Skicka ett mejl
Jag parkerade cykeln under Gunneran i går kväll för dom sa på radion att det kunde bli regn. För säkerhets skull lade jag ett blad på cykelsadeln, ifall några droppar skulle slinka igenom.
Tror du inte att de hade rätt! Det kom lite regn. Men sadeln var torr
Jag tycker det är hel OK att svalorna bygger bo i garagetaket...
Jag vet att de här liljekonvaljerna inte är riktigt utslagna ännu. Men jag kunde bara inte låta bli att plocka en bukett när jag tog mej en liten kvällstur på Vespan.
Jag visste precis var de där tidigaste konvaljerna brukar växa. Jag gick åka rakt över ett guppigt gärde och det skakade och skramlade. Men det var det värt. Hoppas bara inte markägaren såg mej.
Nu sitter blommorna arrangerade i en prydlig vas. I morgon tror jag att de har spruckit ut. 
Nu är det vår på riktigt för jag har fixat till årets första rabarberpaj.
Som alltid kittlade det i smaklökarna redan när jag såg de gröna och frodiga rabarberbladen som vinkade åt mej i ljumma västanvinden.
Det är ju visserligen inte bladen man använder men det är bladen som signalerar att det är klart att skörda. Mina rabarberblad blir lite extra frodiga och gröna efter allt hönsgödsel som jag generöst delar ut som höst- och vårgodis.
Det blev lite extra fjäsk i dag eftersom äldste sonen var hemma. Pappas rabarberpaj med vaniljsås går inte av för hackor.
Vi nästan slogs om de sista smulorna i formen, men jag lät grabben vinna.
För dej som blev sugen att laga till Görans goda rabarberpaj kommer här receptet:
Riv av så mycket rabarber du har råd till.
Torka bort eventuell jord längst ner och riv bort bladen.
Hacka stjälkarna till småbitar och försök få med så lite fingertoppar som möjligt.
Häll i en näve socker och tre tumnaglar med potatismjöl.
Häv ut allt i en pajform.
Pajdegen gör du av en näve vetemjöl och en näve havregryn som du rör ut med fem kraftiga sprutt av flytande margarin. Ta för säkerhets skull i lite socker här också. (Det kan aldrig bli för sött).
Häll ut smuldegen över rabarbergeggan och jämna till.
In i 225 graders värme i 20 minuter. Är du inte för hungrig är det bra att låta pajen svalna en aning innan den njuts med vaniljsås eller glass.
Jo, rubriken stämmer mycket bra på mej.
När blåsippan signalerar att det är vår och vitsippan försöker tävla om att hinna först. Det är signalen till mej att det är slut på vintervilan och nu börjar allvaret.
Löven som blev kvar i höstas ska räfsas upp, de träd som inte haren har käkat upp i vinter ska klippas, gamla torra perenner ska ansas bort och jag ska krypa omkring på alla fyra i rabatterna och få jord och gödsel i stövlarna.
Tomatplantor och luktärter står i fönstersmygarna och ser ut som gängliga tonåringar en fredagskväll. De bara längtar efter att få komma ut.
Men än dröjer det några veckor tills det är dags att fräsa igång växthuset med allt vad det innebär av sådder och omplanteringar.
Men visst måste man unna sig att njuta ibland och det gjorde jag tidigare i kväll när jag gick en runda utanför husknuten och tog de här bilderna.
Jo, jag vet att jag har klagat på den här vintern som har varit så lång, kall och snöig.
Men i dag blev mina problem ganska små, när jag upptäckte den här lille krabaten som måste ha haft en ännu rysligare vinter än jag.
På förmidda´n i dag plockade jag fram barnasinnet och skulpterade lite i snön.
Jag minns när grabbarna var små, då skulpterade vi i snön och nöjde oss inte med att göra snögubbar. Nej, det kunde bli allt ifrån märkliga fantasidjur till racerbilar.
Men nu när pojkarna är utflugna får jag hitta på egna lekar.
Därför skulpterade jag i dag.
Men jag gjorde en nyttig sak, för jag skulpterade en trädgårdsgrupp. Jag grävde bort snö och kvar blev två sittplatser och ett snöbord. Där satt jag och hustrun en stund på förmiddagen och vände våra vinterbleka ansikten mot solen. Bara några timmar tidigare hade det varit 23 minusgrader, men solen värmde ändå.
Om det varit ett vanligt år hade det just på den här platsen, där jag nu har min skulpterade trädgårdsgrupp, skjutit upp små rosetter med gullviveblad. Jag iddes inte ens kika efter några gullviveblad. Jag tror inte ens en gullviva tänker på att börja blomma med drygt en halv meter snö som täcke.
Vad var det nu för en liten krabat som jag tyckte så synd om?
När jag höll på att gräva fick jag se något litet mörkt i en snöklump. Jag kollade försiktigt och fick se ett bi eller en geting som satt helt fastfruset i snön och han eller hon var så död som bara ett djupfryst bi kan bli.
Undrar om han fick lida.
Jag andades lite på biet, men det bara vibrerade lite i vingarna. 
Jag tycker det är skittråkigt att skotta snö.
Istället för att skotta framför garaget kör jag fram och tillbaka med bilen en massa gånger. Det liksom trycker ner snön och då blir det lättare att gå utan att få snö i sandalerna. *Pst! Säg inget till Bondjäntan bara, jag tror inte det ger några klimatpoäng*.
För att göra fint på gångarna fram till huset och till källaren, går jag med små, små steg. Då liksom plattar jag till snön och plötsligt ser det ut som om det är skottat, fast det inte är det.
Enda stället jag skottar snö på är mitt på gräsmattan!
Jag skottar upp snö för att skydda min trädgårdsjuvel, Jättegunneran. Den växten tycker nämligen inte om vinter och kyla. I höstas bäddade jag på roten med minst en meter löv.
Men nu när termometern har visat på drygt 16 minusgrader vet jag inte om det räcker. Det lär bli ännu kallare om prognoserna slår in.
För säkerhets skull har jag därför skottat över minst ett par kubikmeter snö. Även om snö är kallt så isolerar det mot kyla.
Håll ut du kära Gunnera. Snart är det vår.
Ibland är det tur att man är en liten slarvlig och lat gubbe.
Typ, det där med att höststäda i trädgården och plocka bort allt överblommat som skräpar i rabatter och stenpartier.
Sån´t sysslar inte jag med.
Ska jag vara ärlig så är inte orsaken vare sig slarv eller lathet. Egentligen är det för att jag tror att växterna mår bättre av ha sina kvistar, blad och fröställningar kvar över vintern. Det som ramlar ner skyddar rötterna, multnar och blir till ny jord. Blir det något kvar till våren är det mycket lätta att plocka bort då. Och tänk så fint det blir då, till våren.
Och nu såna här soliga och smällkalla vinterdagar får man bara ren bonus. Som att skrapa fram tre klöver på en trisslott!
När förmiddagssolen står lågt och man sätter sig på huk intill en sovande perenn är det lätt att låta sig förföras.
Det gnistrar som av miljontals kristaller. Jag sitter så länge så händerna blir krumma av den bitande kölden.
Tar ändå några bilder som jag vill visa för dej, du ordentliga trädgårdsmänniska som höststädar i rabatterna och som därmed missar ”vinterns blomning”.
(fröställningarna nedan är från Plymspirea, Mose brinnande buske, Klippstånds och Elefantgräs).
