Höns & Blommor

Höns & Blommor

Välkommen hit!

Hej och kul att just du hittat till denna sida.
Det här är min "lekstuga" där jag skriver om lite av varje och jag försöker även illustrera med bilder eller film. Från början innehöll bloggen mest kåserier om livet i hönsgården. Jag har även varvat med lite natur och trädgård. Senast har jag engagerat mej i klimatkampen.
Texterna är mer på skoj än på allvar. Dyker det ibland upp något seriöst inlägg är det ofta en miss i arbetet.
Kommentera gärna inläggen
Mycket nöje/Göran
PS Kika gärna in på min andra hemsida med naturbilder och lite filmer
Där finns också min egen gästbok
Galeriet - från hönsgården
Skicka ett mejl

Nu även på Hönsbook

Tillökning

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran ons, juli 25, 2012 10:45:02
Hurra va bra!
Jag har fått tillökning i hönsgården. Blommehönan Snygg-Gittan har ruvat fram sex små söta kycklingar och hon var så tolerant att jag fick ta några bilder under det allra första dygnet.


Hönspickaren

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran fre, april 06, 2012 23:38:02

Enligt uppslagsverket Wikipedia är jag en samlare. Kanske till och med att jag har en mani, även om jag inte tror det själv.

Så här står det i Wikipedia om vuxna människors samlande;
* Har man tre exemplar av något är man en samlare, har man åtta så är det en mani.
* Man är en samlare om man har fler exemplar av ett föremål än vad man egentligen har användning för
.

Nu är det så att jag har inte haft en aning om att jag ens har legat i riskzonen. Det är först nu den senast tiden som jag märkt att jag blivit smittad av samlarbacillen och det är tack vare, eller på grund av mina goda vänner.
Det började med att jag började få små fina presenter där innehållet bestod av något som har med höns, tuppar eller kycklingar att göra. Jag fick små söta hönsljuslyktor i present. Av hustrun fick jag en tuppslips när jag fyllde år och så har det rullat på.
För en tid sedan var min närmaste arbetskamrat i Budapest över en weekend. Och kan ni gissa vad hon hade köpt med sig i present till mej? Jo, en hönspickare!
Jag blev alldeles övernostalgisk när jag fick se den och jag visste direkt hur jag skulle starta och köra igång den. Barndomsminnena kom rinnande över mej som ett sommarregn. Jag kände igen den här prylen jätteväl.
Den här Budapestpickaren var rund. Det jag lekte med som barn var fyrkantig. Men funktionen var densamma. Man höll pickaren i handen och snurrade den runt, runt. Träkulan som hängde i ett snöre en bit under gjorde att hönsen pickade rytmiskt och det lät bara för mysigt.
Jag hade ingen sådan här leksak själv, utan det måste ha varit hos mina kusiner, hos mormor, farmor eller hos någon annan som jag brukade hälsade på då och då.

Kanske var det redan då som jag lade grunden till mitt hönsintresse, fast det kom att dröja 45 år innan jag blev med egna hönor.
För att återgå till det här med samlandet på hönstemat, så är det faktiskt riktigt trevligt. Besöker jag en loppis eller second handbutik kan det hända att jag köper något onyttigt och hönsigt så där i förbifarten.

Hur var det nu det stod i Wikipedia. ”Har man mer än åtta är det en mani”. Jag vågar inte räkna mina hönsprylar. Men någon mani är det inte. Absolut inte.

Audition för CD

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran sön, februari 12, 2012 19:27:54

- Om det där bräkandet låter som Britney Spears så är jag Calle Jularbo. Man kunde ju rent av tro att du satt minst tre hårbollar och hela frukosten i halsen.
Det var rethönan Olivia som bara inte kunde knipa näbb när det var audition i hönshuset häromdagen. Här rådde jantelagens paradis och avundssjukan smittade värre än maginfluensan på ett dagis.
Husbonden hade nämligen fått för sej att han skulle spela in en platta med sina kära hönapönor och nu tänkte han göra en demo till nästa omgång av melodifestivalen på bästa Idol-manér.
Gammelhönan Hildur hade hört hur han gått där och smånynnat de senaste dagarna när han fyllt på foderautomaten och pudrat ut släckt kalk i gödselbingen.
- När gubben är på så gott humör brukar det va stora saker på gång, skrockade Hildur som vid det här laget hade kört upp så många vingpennor i öronen som hon bara förmådde.

Visst var det stora saker på gång och husbonden hade ställt in mikrofonen i hönshuset lagom till den försenade söndagsfrukosten.
Snygg-Gittan visste precis vad det var frågan om för hon hade varit med och sjungit karaoke för länge sen.
- Fråga mej bara inte var, sade hon. Det var så länge sedan så det har jag glömt, men jag minns att jag sjöng bäst och vann, sade hon.
- Ha, ha, ha. Jag skrattar så jag tror jag kissar på mej, kucklade Olivia där från högsta pinnen. Har du vunnit en sångtävling, med den felstämda pipan? Jag menar inget illa men tillåt mej tro att du var enda tävlande.
Det där om att inte mena något illa, klingade så falskt som det bara kan. För Olivia njöt ända in från själen när hon kunde såra någon medhöna. Hennes ord var vassare än synålar.
Hon hade knappt hunnit hämta andan förrän Gröt-Anna hade parkerat framför inspelningsmikrofonen. Hon kom loss i en äggläggar-rapp, så fåstavig och entonig så den hade låtit likadan om man så hade spelat det baklänges.
- Zéro points, skrockade Olivia som nu fullkomligt bluddrade av skratt och tackade sin goda stjärna för att hennes hörsel inte var lika bra nu som förr. Mycket har jag hört, men det här var rena katastrofen. Du blir garanterat bortklippt. Sanna mina ord.

Kön till mikrofonen ringlade sig ända bort mot mörka hörnet. Nu var det unghönsens tur och målbrotts-Måns gol så han kom i extas.
- Blir det en CD av det här spektaklet lovar jag att pussa Gun-Britt där bak, sa Olivia. Som i sakta mak hasade sej ner från sittpinnen för att söka sig lite lugn och ro på andra sidan dörren. Av två onda ting föredrog hon hellre svidande vinterkyla än en hönshusversion av Idol.

Husbondens notering:
Olivia hade fel. Det blev till och med en fullängds-CD av inspelningen. Skivsläpp med releaseparty blir på Hönskvällen på Qvänum Mat & Malt den 22 februari.
Men är du otålig kan du lyssna till en liten trailer redan nu.



Fem år av hönstokerier

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran ons, januari 25, 2012 21:00:25

”…Hönsen Karin och Hildur kikade nyfiket ut. De kisade mot solen och trodde för ett ögonblick att det var vår…”

Kan man tänka sej. Det är så gott som på dagen fem år sedan hönsen Karin och Hildur fick sina namn. Två bastanta orpingtondamer som gjorde allt för att lätta upp tillvaron i hönshuset, retas med tuppen och allmänt betrakta livet utifrån ett hönsperspektiv.
Snart fick även den morska blommehönan Olivia sitt namn och konflikterna, men även glädjestunderna blev ett faktum.
Ja, så har det rullat på och när jag skrev mitt första hönskåseri den 26 januari 2007 kunde jag väl aldrig i världen tänka mej att jag fem år senare skulle ha levererat nära 240 inlägg, varav 63 kåserier om hönsens liv och leverne.
Det finns säkert många läsare som håller med hönsen och anser att jag är den knäppaste husbonden som går i ett par gummistövlar. Det får ni gärna fortsätta att tycka, för det gör mej bara glad och ännu mer stimulerad att hitta på nya tokigheter.
Ibland sinar fantasin och det kan dröja lång tid mellan inläggen. Jag är inte den som går och grubblar, utan får jag en idé agerar jag på stubinen. Först med kameran och sedan skriver jag ihop en liten berättelse som givetvis hönsen först får godkänna.

Och tänk vad många nya och trevliga vänner jag lärt känna tack vara mitt bloggande. Periodvis är det många som varit inne och kommenterat och som jag sedan ”slängt käft” med. Att jag gillar att smågnabbas har knappast undgått någon som brukar kika in här.
På senare tid har det nog blivit fler inlägg i mina övriga kategorier och jag tycker själv det är trevligt att lägga in lite naturbilder som jag själv är nöjd med och gärna vill visa.
Jag lovar inte någon regelbunden produktion här på bloggen, men kanske fortsätter jag skriva något när andan faller på.
Er tillgivne Göran

Första hönskåseribilden från den 26 jan 2007

Höns som gillar blues o havre

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran lör, januari 07, 2012 16:24:57

Mina höns är inga vanliga höns. De är blueshöns!
Men de gillar att picka i sig havre också.

Gott nytt år på tuppvis

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran sön, januari 01, 2012 14:34:33
"Gott nytt år!" sa tuppen Sven-Stellan. Var extra generös och gav var höna en herdestund smiley


Uppesittarkväll med julpys

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran lör, december 24, 2011 08:24:29

Har nyssens vaknat efter att ha kommit in från hönehuset och årets uppesittarkväll med hönsen. Känner mej som vanligt lika upprymt och glad över att ha så goda vänner.

Det har liksom blivit en tradition att vi sitter där ett par timmar och vakar in julaftonen. Vi brukar småprata om året som gått, vi pysslar lite och jag brukar berätta om nya landsbygdsprojekt som de hittat på ute i den stora världen.
I går kväll berättade jag om den nya cykelleden som passerar på tre spottloskors avstånd från hönsgården och som blev klar i början av hösten.
- Inte har då jag sett fler cyklister än vanligt, skrockade Gun-Britt och petade sej lite diskret med näbben på en plats som sitter rätt långt från huvudet, om man ska vara tydlig utan att äckla.
- Finns väl inga cyklister som vågar sig in på den här vägen, fräste Margit som börjat kaxa upp sej alltmer, i takt med att rethönan av högsta rang, Olivia, visat tendenser att tackla av.
- Här kommer bara finniga tonårspojkar på moped som kör trimmat så det viner om det, sa hon och la huvet på sne.
- Enda goda det har med sig är att de håller höken borta. Och det kan väl vara bra.

Vi satt och dekorerade pepparkakshjärtan där i decemberkvällen och tänkte trycka in hela nejlikor i apelsiner. Jag hade tagit med mej en hel påse apelsiner och massor med nejlikor.
Jag förklarade att man kan hänga upp apelsinerna lite här och där och de sprider den underbaraste juldoft omkring sej.
- Hi, hi, hi, precis som Gun-Britt då, fast på tvärtomspråket, sa Olivia samtidigt som hon lade av ett asgarv och skrapade på sittpinnen med höger klo så huden knottrade sej på de andra hönsen. Men ingen orkade bry sig. Alla var hjärtinnerligt trötta på Olivias ständiga gnabbande.

När pepparkakorna var klara och vi skulle gå över till apelsinpysslet kunde jag inte hitta nejlikorna. De fanns inte där jag lagt dem fem minuter tidigare.
Hönehusets egen ”dofthöna” Gun-Britt pekade med en brunsolkig vinge på unghönsen Killian och Aaden. De tillhör årets kull och är av den ovanliga rasen Irländska Vikingahöns.
Där satt de och hölls sig krampaktigt för magen och doften av nytuggad nejlika svävade som en duva över dom.
Stackars små söta och oförståndiga. Denna gudabenådade kväll som jag hade tänkt fjäska lite extra för mina Irländska Vikingahöns. Skulle de nu kunna njuta och ta till sig av mitt kulturbärande musikprojekt, framfört på en replika av deras hemlands nationalinstrument.

Mot hönehusets västergavel gjorde den sträva decembervinden desperata försök att tränga in i mellan de åldriga trätiljorna. Jag satt på pallen och kramade de skönaste jultoner ur mitt egenhändigt hemmabyggda instrument, Görans box in bagpipes.

Jag avslutade med att tillönska alla hönsen en God Jul och det vill jag även tillönska dej som trillat in här och som kanske just läst de här raderna.

Vespahöns

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran mån, augusti 08, 2011 21:14:49

- Gasa på då din fegis, där här var ju skithäftigt! Efter det här kommer jag att få äggstanning i minst fjorton dar. Men skyll dej själv, du din knäppgök till husbonde.
Det var Hildur som illvrålade av skräckblandad förtjusning där hon satt i packboxen och med nackfjädrarna ostyrigt spretandes åt alla håll och kanter.
Den stålblå oljeröken från tvåtaktsvespan låg som en blöt filt över mo och vall den här halvljumna augustieftermiddagen.
En lördagseftermiddag när semestern var nästan lika slut som innehållet i båtfolkets vinboxar. Den här vemodsdagen hade fritidsskepparna kramat de sista dropparna ur dryckeslådorna och var nu på väg hem för att snart börja nästa elvamånadersperiod av arbete och slit.
Vägen från båthamnen till civilisationen gick just förbi hönshuset och hönsen hade järnkoll på vilka som var laglydiga medborgare och höll sin inom lagens råmärken när det gällde hastigheten.
Att husbonden den här eftermiddagen, klätt sig i skinnpaj och dragit på sej kraghandskar, berodde definitivt inte på att det var kallt ute.
-Har du nånsin sett gubben köra vespa utan den där fruktansvärda utstyrseln? Det är ju så man får skämmas, skrockade Olivia som inte var det minsta sugen på en åktur.
Sugen var däremot gamla Hildur, som fick nöjet att åka först och det berodde på att hon var den som fick vänta längst i vintras, när husbonden bjöd alla hönsen på en sparktur.
-När det var min tur att åka, var gubben så slut i benen att han fick sätta sig på sparken och vila var femte meter. Jag trodde aldrig vi skulle komma hem, sade Hildur.
Men nu var alla gamla oförrätter mellan henne och bonden som bortblåsta och Hildur stod först i kön när det skulle åkas vespa.
-Auf Wiedersehen, skrockade Olivia och slog artigt ut med vänster vinge.
Men det blev ett krystat avskedstagande, för i samma sekund som ett par alldeles för stora kraghandskar, varsamt bar ut Hildur till bönpallen gjorde Olivia vågen.
-Den hönshjärnan har passerat ”bästföredatum” för länge sedan. Hildur gör inte längre någon nytta här utan är mest till besvär, sa Olivia i skadeglad ton.
Vad hon inte visste i detta nu, var att Hildur skrattade så hon höll på att kikna.
-Kör fortare din skinnpjatte där, det här var det häftigaste jag har varit med om, vrålade hon och drog ner huvud under packboxkanten när racerföraren gjorde ett misslyckat försök till uppställ, i en allt för svag vänsterböj.
Väl ute på grusvägen igen, vågade Hildur kika upp över kanten och kom att stirra rakt in i ögonen på en fritidsskeppare som rattade en gammal Volvo med skramlig ljuddämpare.
Den rödbrusige bilgubben gned sig i ögonen för att sekunden senare krama ratten så knogarna vitnade. Vad som återstod av hans hemresa skedde sannolikt försiktigt. Mycket försiktigt.



Underbara Ulla-dagen

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran mån, juli 04, 2011 21:12:16
Jag känner mej så glad idag och jag är på ett oförskämt gott humör.

Som den kärleksfulle och ansvarstagande husbonde jag är, har jag ägnat större delen av dagen åt att göra fint i hönehuset.
Där har storstädats, bäddats rent i redena och fönstren har putsats.
Det var Snygg-Gittan som påminde mej redan när vi satt och hade myskväll och löste sudoku i lördags kväll.
- Du vet väl om att det är Ulla-dagen på måndag, sa hon och spralade lite förstrött med vänster klo i golvbôset.
Oj, vad det dammade. Ett helt moln av årsgammalt strö sprängde naturlagen om jordens dragningskraft. Snirklade sig ut genom den vidöppna dörren och virvlade upp mot skyarna. Likt ett vulkaniskt askmoln i april.

När det står Ulla på almanackan då ska det städas, och det vare sig det behövs eller inte. Det har Gittan och Hildur bestämt. Det enda beslut över ras- och generationsgränserna där de är fullständigt eniga.
Tro nu inte att jag är en slarvgubbe som inte städar och håller snyggt i hönehuset. Nej då, inte alls. Men den stora städningen som sker en gång om året, den sker alltid på Ulla-dagen.
Om det nu inte skulle vara så tokigt så att Ulla har namnsdag på en söndag vill säga. Då får det blir Aurora- eller Laila-städning istället. Det är ett av de stora besluten som jag tar alldeles själv.

Gun-Britt var lite jobbig i dag. Eller rättare sagt, hon har haft det lite jobbigt med avföringen de senaste dagarna och hon ställde till det, utan att egentligen mena något illa med det.
Allt beroende på att hon satte i sig en halv glasspaket med överbliven metmask häromdagen.
- Jag sätter en Selma på att det är pink. Är det skit så vinner du, skrålade rethönan Olivia som satt trygg på sin plats där på översta pinnen över gödselbingen.
Nu var det renskrapat och prydligt på gödseluppsamlingsplatsen. Där låg nyströdda kutterspån som doftade ängel och granskog.

- Borde vi inte ta in lite färska blommor, sade Gittan och knyckte lite förföriskt på nacken.
Tuppen Sven-Stellan såg signalen och kom springande som skjuten ur en kanon. På tio heta sekunder hade han gjort vad han skulle och det var över för den här gången.
Gittan ruskade fjädrarna tillrätta och fortsatte samtalet.
- Och en liten gardin kanske.

En dryg vecka in på semestern och på mitt allra bästa humör ville jag givetvis fjäska för pullorna. Här skulle bli snyggt och prydligt. Sommarsnyggt.
Som tur var arbetade hustrun och jag var själv hemma. Tog en av de hemvävda kökshanddukarna och klippte av på längden. Blev perfekt som gardin över det lilla nyputsade fönstret.
De små luktärterna passade perfekt i Delf-vasen, som vi köpte i Holland för sexton år sedan. Det är inte ofta den vasen är framme, eftersom hustrun säger att ”Den ska bara användas vid speciella tillfällen”.
Nu tyckte jag att det var ett så´nt speciellt tillfälle och intill luktärtsvasen placerade jag några nyplockade röda rosor.
När Gittan kom in och fick se mitt arrangemang såg jag hur det började tränga fram en tår ur hennes ena öga. Hon flaxade till och hoppade snabbt upp i redet. Körde huvudet i vingen för hon ville inte visa hur rörd hon blev.

Ulla-dagen hade blivit kväll. Askmolnet hade skingrats för länge sedan och kommit tillbaka som en mild sommarsky, med doft av luktärt och eldröd Flammentanz.


Bättre klo än Playboy-sko

Livat i hönsgårdenSkapad av Göran tor, februari 17, 2011 20:45:07

Tänk vad mycket vi har att prata om. Hönsen och jag.

I går kväll började vi som vanligt att prata lite om vad vi gjort under dagen, men ju längre samtalet pågick, desto djupare och mer filosofisk blev vår diskussion.
Faktiskt blev jag sittandes så länge så jag tror bestämt att hustrun blev en smula orolig. Och det mina vänner, det vill inte säja lite.

När det bara var en kvart kvar av Karlavagnen på radions P4, hade hon svept den tjocka vinterdunkappan över nattsärken och tassat ut till hönshuset.
Vid det här laget har hon lärt sig att om inte dörrknarveln står i sitt reglade läge. Då är jag där inne.

I går kväll var det månsken ute och inte alls så mörkt som det brukar vara den tiden på kvällen.
Hon hade minst femton steg kvar när hon såg att knarveln stod rätt upp och det betydde att jag satt därinne.
Tro nu för all del inte att hon var ängslig för att jag satt och småpratade med hönsen. Det gör jag så gott som varje kväll, men när det blev så här sent hade hon börjat ana oråd. Och det kan ha sin förklaring.

Egentligen vill jag inte prata om det här, men för sammanhangets skull måste det förklaras.

Det var en av de där riktig kalla dagarna i mitten av december som jag råkade somna, där jag satt och balanserade på mellersta sittpinnen, tre decimeter över gödselbingen.
Rent anatomiskt så är ju inte vi människor skapta på samma sätt som våra fjäderbeklädda vänner. De har klor, som gör att det händer nå´t när de sätter sig på pinnen och slappnar av. Klon liksom kniper ihop. Som en tång.
Ju mer avslappnad hönan är ju stadigare sitter hon på sin pinne.

Jag har inga klor. Bara ett par svarta playboy-skor som har hängt med sedan 1978. Det är bra skor, med en sån där knottrig rågummisula. Enda nackdelen med den typen av sula är att det gärna fastnar små, små bitar av hönsbajs mellan knottrorna. Det tycker inte hustrun om. Därför måste jag alltid ställa höns-skorna på en gammal tidning i farstun innan jag går in.
Med ålderns rätt kan man säga att playboy-skorna har tappat lite av sin ungdoms spänst. Dock inte tillräckligt mycket för att de ska böja sig som en höneklo kring en hemsvarvad hönshussittpinne.

Nu kan ju var och en räkna ut vad som hände den där kalla decemberkvällen när jag satt och småpratade med hönsen.
Gamla Olivia har faktiskt börjat bli lite rörig och glömsk med åren och hon berättar gärna samma sak om och om igen.
Den här kvällen var det tuppen som hade råkat ta ett snedsprång och av misstag gjort nå´t med Olivia som han i vanliga fall mycket hellre gör med unghönsen. Och Olivia kunde i hela världen inte fatta varför.
När hon hade ältat detta för sjunde gången blev jag så rasandes trött att jag råkade slumra till och vad som hände då kan ju vem som helst räkna ut.

Playboy-skorna knep inte åt tillräckligt hårt och jag for baklänges. Jag hamnade med ändan mellan andra och tredje pinnraden och benen rätt upp i luften. Där låg jag som en fällkniv. Ju mer jag kämpade för att komma upp, desto djupare ner sjönk jag i gödselbingen.

Hualigen vad kallt det var och vad jag frös den natten.
Hustrun hade inte saknat mej förrän hennes väckarklocka ringde halv sex på morgonen och hon skulle till jobbet.
När hon kom ut och kunde bända loss mej blev jag så glad att jag ville ge henne en riktig bamsekram.
Men det ville inte hon.
Ibland kan kvinnfolk vara bra underlig

Nästa »