Hej och kul att just du hittat till denna sida. Det här är min "lekstuga" där jag skriver om lite av varje och jag försöker även illustrera med bilder eller film. Från början innehöll bloggen mest kåserier om livet i hönsgården. Jag har även varvat med lite natur och trädgård. Senast har jag engagerat mej i klimatkampen. Texterna är mer på skoj än på allvar. Dyker det ibland upp något seriöst inlägg är det ofta en miss i arbetet. Kommentera gärna inläggen Mycket nöje/Göran PS Kika gärna in på min andra hemsida med naturbilder och lite filmer Där finns också min egen gästbok Galeriet - från hönsgården Skicka ett mejl
- Hejsan hoppsan, här vankas det småkakor till förmiddagsvattnet, och det en helt vanlig söndag. Det var Marie-Helen som först upptäckte det nypolerade silverfatet, fyllt med de mest väldoftande och välarbetade småkakorna på.
Där låg spritsade mördegskakor. Dubbla tingestar med fyllning emellan. - Så himla gott, jag tror vid mitt rede att husbonden har drabbats av en allvarlig sjukdom. Komma med småkakor så här utan anledning, han måste ha nå´t lurt i baktanken. - Skit i det, nu ska vi käka och må gott, kraxade Gun-Britt som blev så glad att hon gjorde ett desperat försökte att lyfta höger ben för att göra en high five med Hildur.
Hildur fattade inte det där med klo mot klo, utan hon trodde att Gun-Britt skulle släppa sina restprodukter, som hon brukar göra efter fem sekunders frisk luft. Men Gun-Britt lyckades i alla fall lyfta benet så högt att hon tappade balansen och blev liggande på backen som ett annat åbäke. - Hi hi, Let´s dans, vrålade rethönan Olivia som hasade ner och med möda klarade den lilla avsatsen mellan hönshuset och hönsgården.
Hon är så gammal och trött numera så när Gittan är elak säger hon att när Olivia springer ser det ut som en långsam lavin av kött. Vad hon nu kan mena med det.
Men just i detta nu, när det vankades nybakta småkakor i hönsgården, hade Snygg-Gittan verkligen inte tid att retas. Hon var den som först av alla körde hela planeten rakt bland strasskakorna och käkade så smulorna sprutade. Efter två sekunder var det fler som ville lägga sig i och efter fem röda hade hela kakfatet välts omkull och det blev till att käka med en garnering av jord, grus och gammalt träck.
- Tokhöns, bära sig åt på det viset, sa gamla klokhönan Inga och spände ögonen i Gittan. Här får vi nybakta kakor, serverade på silverfat med fot och så kör ni hela servisen i backen. Det är ju bara inte klokt.
Gittan hörde inte vad Inga sa. När hon gjorde förra dykningen bar det sig inte bättre än att hon kletade in båda öronen med smörkräm. Och då kan det ju inte vara lätt att höra.
Halva hönshusgänget håller på att bli kändisar! Jo, det är sant. De har gett sig in i reklambranschen och Marie-Helen spelar huvudrollen som den mest uttråkade hönan i världen. - Hi, hi, det är väl inget större problem för dej, skrockade retsamma Olivia som satt uppflugen på sin pinne närmast hönshustaket. Är man så svältfödd på upphetsning som du, kanske det är pulshöjare nog att dra några djupa andetag och blinka lite förföriskt mot kameran. - Käften, ditt åbäke till dumhöna. Du är bara avundssjuk för att inte du fick vara med på filmen, kontrade Marie-Helen. - Pfssssst. Olivia fnyste till så häftigt att en lång och seg snorloska letade sig ut ur näbben. Men innan hon hunnit suga in den igen var Gun-Britt där, snabb som en iller. I iverns hetta var hon övertygad om att hon snott och svalt en daggmask mitt framför ögonen på gamla Olivia, som på ålderns höst börjat se lite dåligt. - Tänk att det finns höns som är beredda att ta till vilka metoder som helst för att bli kända, kacklade Olivia. Att sälja sin heder och sin själ för ett reklaminslag. Hur kan du sjunka så lågt? Marie-Helen lade bara huvudet på sned och log. Hon ansåg verkligen inte att hon sålt sin kropp till kommersiella intressen. Men hon hade definitivt ingen lust att berätta för Olivia om överenskommelsen med husbonden.
*Marie-Helen viskar så inte Olivia hör* - Jo, husbonden fick min tillåtelse att göra en kort reklamversion av den film han spelade in på uppesittarkväll i hönshuset i julas. Nu är han med i en tävling på webben där första pris är en liten bil utan tak. Vinner han har han lovat mej och de andra hönsen som syns på filmen, att få åka med. Världens grej alltså. Men han måste få fler röster på Youtube för att gå till final. Det är bara ni bloggläsare som kan hjälpa honom genom att kika på filmen, klicka i filmrutan så du kommer till Youtube-sidan) Där ska du logga in och ”gilla” den. Lätt som en plätt.
- Är du lika dålig älskare som korvgrillare, då lär det inte bli några mer befruktade ägg i det här gänget. Lägg dej på kolhögen ditt skrälle och bli till någon nytta. Det finns dom som tycker grillad tupp är en delikatess.
Givetvis var det gamla Olivia som valde det här ödmjuka sättet att välkomna den nye tuppen som hade kommit till hönsgården. Jo, det har flyttat in en ny tupp i hönshuset i sommar. Han heter Sven-Stellan och är en svartvit Brahma. Han kom häromdagen och så i lördags kväll tänkte husbonden ställa till med ett litet välkomstparty.
Alla tillbehören för en lyckad grillkväll fanns där. Den runda grillen laddad med korv av bästa märke. Husbonden ville inte på något sätt dominera och styra upp festen, utan försynt öppnade han hönsgårdsgrinden och ställde in sakerna. Visst hade han förberedd lite grann. Eftersom höns inte bör handskas med tändstickor hade han lagt i kolen, låtit tändvätskan dra in en stund och fjuttat på. När det börjat glöda ställde han in alltsammans och lassade på ett gäng med korv som säkert skulle räcka till alla. - Nu får du fixa till det för tjejerna och ni ska ha så trevligt, var det sista husbonden sa innan han stängde grinden och gick upp till huset.
Sven-Stellan hade inte sagt något så länge husbonden var med, för han ville inte verka oerfaren och okunnig. Men han fattade verkligen inte ett dyft av vad det var som höll på att hända där nere i den svarta plåtbunken. Ordet grilla fanns över huvud taget inte i hans vokabulär.
När tuppen böjde sig fram över grillen var det som om någon gett honom ett snyting rätt i kollifejset. Eftersom höns är växelvarma ändrar sig deras temperatur med den omgivande luften. Men det som höll på att hända just i detta nu var en värmeväxling i häftigaste laget för den stolte Sven-Stellan. Innan han fattade att det brann i mustachen drog han stora larmet. - Rädda vad som räddas kan, tjoade han samtidigt med en galning i falsett. Innan galningen hade tonat ut hade tuppen redan hunnit ”rädda” minst tio korvar. Han greppade dem med näbben i ena kortändan och kastade dem uppåt bakåt i en vid båge. Borta vid sittgrenen samlade sig snabbt en liten driva av råa korvar.
Så här långt hade inte en endaste höna hunnit fatta vad det var som egentligen hade hänt. Ingen mer än praktmobbarhönan Olivia. Hon är den enda hönan i hönsgården som äger total avsaknad av respekt för det tuppliga könet. De andra hönsen säger att hon inte behöver göra sig till längre för tuppen bryr sig inte om henne i alla fall. Hönan Marie-Helen hade en gång hört den gamle tuppen säga: "När jag bara har Olivia kvar på förmiddagsrundan kan jag lika gärna gnida mej mot en sten i några sekunder. De ger skranken i mej större njutning och jag slipper få ett helt tjorve av fjädersläpp i halsen".
Jo, han hade sagt så och det tog Marie-Helen som en sanning hon gärna förde vidare till alla som iddes höra på. Vid det här laget hade Sven-Stellan kommit ut i hönsgården igen. Han hade varit inne i hönshuset där han kört hela planeten i vattenautomaten för att släcka glödbranden runt foderluckan. Han sträckte på sig lite extra och ville visa sig stolt över bragden att ha rädda hela korvbuffén från helvetets glödheta jämmerdal. Det var just i den stunden som Olivia symboliskt drog ner både rullgardinen och persiennerna. När hon undrade om han var lika bra på att älska som att grilla korv.
Livat i hönsgårdenSkapad av Göran tor, mars 04, 2010 00:11:57 Ha, ha, ha. Höns är som alla kvinnfolk. Nyfikna och lättlurade. Jag har länge försökt att ”prata” ut dem, men utan resultat. Några dagar när det varit lite mindre kallt än vanligt, har jag ställt hönshusdörrarna på vid gavel och tänkt att de skulle gå ut och sprätta i snön. Men lika lönlöst. Så häromdagen kom jag på att jag skulle lura ut dem och det var i min själ inte svårt. Några fång halm framför dörröppningen och så pytsa ut en näve majskorn. Vilken reaktion! Brudarna kom med världens fart. Det blev lika trångt i dörröppningen som på mellandagsrea på Kappahl. Jag tror till och med att det lät likadant som när alla kvinns vill komma först till den bästa godbiten. Plötsligt ställer sig Snygg-Gittan så högt upp hon kan på en halmtäckt snödrivstopp och tittar sig förvånat omkring och säger med stolthet i rösten. - Jag är varken lättlurad eller nyfiken. Bara jag får veta allt…
- Tvi, tvi, tvi. Gittan spottar och kastar upp tärningen med näbben. Den snurrar några varv efter att den landat och blir liggande med sex ögon rakt upp i luften. - Hurra, en sexa igen, tjoar hon och puttar fram sin gula plutt sex steg. Men där står redan en blå plutt som ägs av Mari-Helen. Hon blir sannerligen inte glad när hon blir inknuffad i boet, och det av mallhönan Gittan.
Mari-Helen hade två slagvarv tidigare äntligen fått en etta så hon kunde komma ut med sin första blåa plutt. Flera av de andra hönsen hade redan kommit långt med sina pluttar och Karin stod redan och väntade på att få en trea, så hon kunde gå ut med sin första röda plutt. - Du fuskar, sa Mari-Helen. Man kan inte slå tre sexor i rad utan att fuska. Jag såg att du vände på tärningen när jag blinkade. - Vad i hela fridens namn. Anklagar du mej för att fuska, fräste Gittan. Nej, nu går skam på torra land. Jag behöver sannerligen inte fuska. Vem var det som vann i monopol förra lördagen då, om inte jag? Jag hade hotell på både Norrmalmstorg och Strandvägen. -Vad hade du? En korvkiosk i Södertälje. - Det ska jag tala om för dej mall-Gittan, sa Mari-Helen och knyckte på nacken. Du fuskade till dej segern i monopol också. Jag såg att du fick ett helt gäng tusenlappar av tuppen. Ni är lika goda kålsupare båda två. Ordet ärlighet, kan du överhuvudtaget stava till det?
- Hi, hi, hi. Härligt med lite gnabb så här på lördagsförmiddagen, det kan behövas för att liva upp stämningen några hekto. Det var Olivia som vaknat till liv där på sin pinne. Hon har sin favoritplats borta i hörnet, framför tomtebonaden som husbonden ännu inte plockat ner. - Hi, hi, hi. Monopol förra lördagen. Jag skrattar så jag tror jag kräks. Det var det roligaste jag varit med om på länge. Gun-Britt hann att käka upp 40.000 kronor medans ni andra kivades om vem som skulle ha vilken plutt. Och efter fem minuter la hon världens bajshög på Centralstation. Fjädrar anåda vilken show. Gun-Britt skämdes och sänkte blicken. Hon hade de gröna pluttarna i det just nu pågående fiaspelet och hon låg ganska bra till. Hon kände att hon var på väg att vinna, och det skulle sannerligen inte Olivia få sabotera. - Käften på dej ditt gamla spöke, röt Gun-Britt och spottade på tärningen eftersom det var hennes tur att slå. - En, etta och nu går jag ut med min sista plutt, sa hon och log snett mot Marie-Helen som fortfarande stod kvar med alla sina fyra pluttar i boet. Varje gång Mari-Helen kom ut blev hon snart inknuffad igen och det var så nära krig man bara kan komma.
- Skit, skit, skit. Rugga och gå och gräv ner er. Det var tuppen Kjell-Sune som bräkte där han satt uppflugen på redestaket och som blev så häftigt väckt av fia-resonemanget. Han tog en förmiddagslur och hade inte den minsta lust att vara med i så löjliga spel som HönsFia med knuff. - Spela fia, det är ju till och med tråkigare än en julfest i maj, sa han. - Nu är jag så less på den här vintern. Jag vill att snön ska gå bort ute i hönsgården. Jag vill picka efter mask och skalbaggar och slippa höra ert fia-tjafs. Sa tuppen, innan han åter la huvud på sned och somnade om.
Vi har haft långa och svåra överläggningar i dag. Jag och Gun-Britt. Eftersom det är hon som har designat ljusstaken så tänkte jag att även hon skulle få vara med och utse vinnare i vår mellandagstävling. Jag tog med mej hustruns bärbara dator ut i hönehuset nu på eftermidda´n. Den går på batteri och är lättare att ta med sig. Hustrun är mycket glad för sin dator som hon fick i julklapp och hade jag frågat skulle jag aldrig på tiden fått lov att ta med den ut. I varje fall inte till hönsen. Där satt vi, jag och Gun-Britt och tittade tillsammans och jag läste kommentarerna högt för henne. Gun-Britt tyckte det var så vackert skrivet, så hennes önskan var att alla skulle bli vinnare. Eftersom jag oftast brukar göra som jag blir tillsagd, så bestämde vi att alla skulle bli vinnare. Men det är förenat med ett krav. Ljusstaken måste hämtas personligen här hos oss. Jag får nämligen inte skicka den på posten. Det har hustrun bestämt. Hon säger att hon hittills haft mer tålamod med mej än vad jag kan kräva. Vad hon nu kan mena med det. Som sagt. Jag anpassar mej och därför blir det som så att den som först kommer hit får ljusstaken. Men skicka ett mejl först, så jag säkert är hemma. Nu är jag lite nervös för det hände en olycka just när Gun-Britt kikade på kommentaren längst ner. För att se lite bättre fick hon lova att kliva upp på tangentbordet. Men se det var inte alls lyckat. Jag läste för henne att det var från någon som inte alls ville vinna staken utan som jämförde den med kattpink. - Kattpink, sade Gun-Britt och fnyste till. I iverns hetta och av ren upphetsning råkade hon släppa en ”ljushållare” rakt på tangentborden, på hustruns nya dator. Plutten är heltäckande över tangenterna d, f, g, c, v, b och det lösaste har även runnit ner mellan den nedre tangentraden och den stora mellanslagsknappen. Nu vet jag inte vad jag ska ta mej till? Tror ni det är bäst att doppa ner tangentbordet i såpvatten och skura med en borste eller blåsa med tryckluften? Jag måste i alla fall ta mod till mej och berätta för hustrun.
Alla ni andra må ha ett Gott nytt åt. För min del blir nog starten på 2010 bara ett Nytt år.
Så här i mellandagarna arrangerar jag och mina höns en tävling där just du kan ta hem den fina vinsten. Ska jag vara ärlig så var det faktiskt hönan Gun-Britt som kom med idén. På senare tid har hon genomgått en slags hönslighetsförändring. Från att ha varit den där kärva och svårtillgängliga hönan han hon blivit riktigt social. Dock har hon kvar en del ovanor som vi här inte ska gå in närmare på. När jag var inne med ett fat nykokt gröt och några överblivna krustader på annandagen, berättade jag om det senaste blogginlägget och om filmen ”Fröjdas vart sinne – Julfrid på en pinne” från vår uppesittarkväll dan före da´n. Gun-Britt blev så stolt och lycklig över att jag visade några korta filmsekvenser på den adventsljusstake som hon själv tillverkat. Även detta är ett resultat av hennes nya egenskaper, att pyssla och tillverka användbara saker av sådant som andra betraktar som ren skit. _ Jag vill att du lottar ut ljusstaken, sade Gun-Britt. Det kanske inte är alla som har så fina och hemgjorda julsaker och som därför skulle sätta värde på en stake med design a la GB. Jag försökte förklara för Gun-Britt att det kanske inte är så lämpligt att ge bort just den här staken, men hon förstod absolut ingenting. Därför gör vi som Gun-Britt har bestämt. På ett fint sätt vill jag redan nu säga att du som vinner gör bäst i att placera ljusstaken på ett svalt ställe. Det är en klar fördel om det är konstant minusgrader, då står också ljusen som stadigast i sina ”hållare”. Om du nu insisterar på att vilja visa upp den i rumstemperatur är det mycket klokt att ställa in den i frysen i minst 45 minuter för varje femminutersperiod du har den framme. En sådan åtgärd kan också eliminera vissa andra negativa egenskaper som ljusstaken får vid exponering i konstant mildväder.
Du som vill vara med i nyårstävlingen skriver bara en kort kommentar här nedan. Så enkelt är det att få en lott där du kan vinna den i särklass mest unika ljusstake, tillverkad av en höna. Lycka till!
Visst kan stämningen mellan mej och hönsen vara en smula uppskruvad ibland. Småirriterad, kan man säga som en mild underdrift. Det är inte alltid vi tycker och tänker likadant och det är inte varje afton vi skiljs som sanna vänner. Men på vår uppesittarkväll, dan före julafton. Då är vi så sams och banden oss emellan är starka som kätting och jag vet inte vad för ont som skulle kunna komma oss emellan. Uppesittarkvällen ska va en kväll med lite lagom mycket tradition, lite lagom nytt och lite lagom mycket julklappar. Till traditionen hör att jag alltid brukar ta med mej grammofonen ut till julhönsen och spela något vackert och stämningsfullt för dem där de sitter i lugn och ro på sina pinnar med sinnet fyllt av förväntan. Men det är inte lönt jag frågar vad för slags musik det ska va. Gammelhönsen vill alltid ha ”Sjömansjul på Hawaii” med Yngve Stoor, Ungdomarna vill ha ”Merry Christmas” med The Ramones och så är det mellangänget som vill ha en överraskning. I år blev det mellangänget som vann. Jag valde själv ut en skiva som jag tror att alla kommer all älska och minnas i minst fem minuter. Det finns så mycket kärlek och värme i den låten och solisten har så´n pondus i sin röst. Vi lyssnade på sången tillsammans under andäktig tystnad. Bara några förströdda kacklanden hördes och även om gamla Karin råkade släppa sig av ren förskräckelse när solisten klämde i med ”Amen Haleluja” i falsett, var det inte alls något som störde den totala upplevelsen. Innan ceremonin hade jag tänt de fyra ljusen i ljusstaken som Gun-Britt gjort alldeles själv på sina pysselstunder i mörka hörnet. Hon berättade för mej att hon hade stånkat i två dagar att få till den. Men sannerligen blev resultatet riktigt snyggt. Gosemusen Sven-Sture, hade fått på sig tomteluva och vinterhalsduk och han satt som har brukar, strax ovanför stegtrappan. Sven-Sture är en glad mus, han log hela tiden med sin söta garnmun fastän morrhåren spretade lite ostyrigt. Jodå, de riktiga hönshusmössen va söta de också där de kilade fram och tillbaka mellan foderautomaten och sina gömställen bak masonitväggen. Men tuppen Kjell-Sune tycker inte om att de snor maten mitt framför näbben på honom. Nej, sån´t gillar han inte. Men nu var det uppesittarkväll och alla var sams och snälla. För säkerhets skull hade jag satt en gummisnodd runt näbben på Olivia. Bara som en gardering liksom. Var det någon som skulle bryta ett snällhetslöfte så var det definitivt hon, och den risken vågade vi inte ta. Nu var alla spända och väntade på sina julklappar. Men först var det musik. Och årets överraskning var den vackra julpsalmen ”Fröjdas vart sinne Julen är inne” med Einar Ekberg.
Med den sången vill jag också tillönska Er alla min kära läsare en riktigt varm och innerlig GOD JUL!
Det blev lite sent i går kväll, men vad gör väl det när man har roligt? Jag satt och rullade stjärngossestrutar av papperstallrikar och klistrade silverstjärnor till klockan var över midnatt. Hönsen har blivit på så gränslöst gott humör sedan tuppen kom hem och då måste man ju ställa upp när de vill fjäska lite. Visserligen har jag gått och nynnat på Luciasången och Rudolf med röda mulen, när jag pysslat kring i hönshuset de senaste dagarna. Men att hönsen skulle fixa eget luciafirande och överraska tuppen, det hade jag inte kunnat räkna ut i min vildaste fantasi. Men mina höns är inte som andra höns. Vad jag vet så vill alla vanliga tjejer helst vara lucia eller tärna. Kanske har mina hönapönor en maskulin ådra, för hela bunten ville vara stjärngossar och därmed basta. Och strutar skulle de ha, hela gänget. Och vita särkar och en stjärna på en pinne. När jag kom in i går kväll och frågade hustrun om hon hade några lakan som jag kunde få låna och klippa sönder, gav hon sig inte förrän jag berättat vad jag skulle ha dem till. Av någon anledning har vi inte alltid samma värderingar, jag och hustrun. Hon menar att man ska ha höns för att få egna ägg och därmed basta. Hon har en mycket bestämt uppfattning att man inte ska dela familjära högtider med hönsen och definitivt inte ute i hönshuset. Eftersom jag är en lydig man insåg jag ganska snart att projekt stjärngossesärk var sänkt i sank. Det fanns liksom inget mer att diskutera. Säg inget, men jag roffade åt men en bunt papperstallrikar, en tejprulle och några ark med silverstjärnor. Om mina höns vill fira Lucia, så ska dom få fira Lucia. Så sant som jag är herre i mitt eget hus. Därför satt jag ute hos hönsen i går kväll och snurrade till 22 stjärngossestrutar av runda papperstallrikar och klistrade på 154 silverstjärnor. Som sagt, sent i natt var jag klar och i morse bjöds ett Luciafirande som var så vackert och stämningsfullt att änglarna i himmelen grät av avund. Till och med tuppen fällde en tår när Snygg-Gittan sjöng solo i Gläns över sjö och strand, och det mina vänner, hör inte till vanligheterna. Idag är hönsen så malliga över sitt framträdande och de är så förtjusta i sina stjärngossestrutar att de vägrar ta av dem. Hoppas nu bara att det inte kommer några främmande folk hit som får se struthönsen. Hustrun har åkt till sin mamma. Hon vägrar komma hem förrän jag lovar att uppföra mej som vanligt folk. Vad hon nu kan mena med det.
Visserligen är jag traditionsbunden, särskilt när det gäller julpynt. Men det är inget mot vad mina höns är. De är rent ut sagt bedrövliga. Häromdagen kom tuppen Kjell-Sune hemfarandes med en novemberljummen sunnanvind. Han landade utanför hönshusdörr´n och for in kvick som en vessla när jag öppnade för att göra eftermiddagssysslorna. - Vafalls! Fräste tuppen, och tittade sig omkring Om inte jag har räknat helt bortåt tokmoset befinner vi oss just nu i mitten av advent. Och här finns inte så mycket som en gnutta julpynt. Var är adventsglöggen, glittret och var är pepparkakorna? Sa han och glodde på mej med en mördande blick. Det enda jag kan se av julpynt är hålet i pepparkakorna, som du brukar knyta det röda sidenbandet i, sade han. Fattaru inte vad jag menar, så kan du gott suga på den karamellen över natten. Du din julstämningsdödare. Vad var det han sa? Skulle jag, den snälle och godmodige hönsbonden vara en julstämningsdödare. Visst fick jag lite dåligt samvete och gick raka vägen till loften ovanpå logen. Platsen där jag förvarar allt som är för bra för att slänga, men som egentligen borde varit kastat för länge sedan. Jag hittade lådan med hönsjulsakerna och smög mej försiktigt in i hönshuset när den automatiska lampan slocknat och kacklet tonat ut. Ni kan ju tänka er att tuppen hade ett och annat att berätta efter sin omvärldsanalys, eller semesterresa om man nu ska tala klarspråk. I år tänkte jag överraska hönsapönorna genom att pynta på lite annat sätt än jag brukar. Jag hängde adventsstjärnan närmare sittpinnarna, bytte ut pepparkakshjärtana mot grisar, ställde julgranen på redestaket och tänkte att hönsen skulle nöja sig med den vanliga röda vinglöggen i år. Oj, vad fint det blev och jag kände mej mer än nöjd när jag försiktigt smög mej ut i mörkret. I min iver över att vara så tyst som möjligt snubblade jag över grävlingfällan som slog igen med en smäll som skar som en svärdshugg genom tystnaden. Nu i dag på andra advent var jag mer än spänd när jag kom ut för att möta hönsens reaktion. - Vad har du gjort? fräste Snygg-Gittan, som på senare tid blivit allt mer kaxig. Hon spatsera fram och tillbaka i hönshuset och granskade grannlåten och den tindrande julgranen. - För bövelen, julgranen ska ju inte stå på redestaket. Sade hon. Den ska stå på röda mattan framför dörren. Och grisar i taket. Du måste vara klumpigt vaggad som bara kan komma på en sån grej. Fram med hjärtana vettja så vi får lite atmosfär. Glöggen var redan urdrucken och jag tror minsann att Gun-Britt vart där och fluktar redan innan de andra hönsen vaknat till. Gun-Britt satt borta i mörka hörnet och modellerade små käcka bollar av hönslortar. Hon tryckte ihop bollarna två och två och sa att hon kommit på hur man gör tomtar. - Här ska va den vanliga oranga starkvinsglöggen, den med lite bett i, din snåljåp, fräste Gittan och jag skämdes en aning. Jag erkänner. Jag har respekt för Gittan och lovade på stående fot att ställa om pyntet och göra exakt likadant som i fjol. Inte förrän nu vid halvfyratiden i eftermiddag var jag klar.
Än en gång ställer jag mej frågan. Vad har jag gjort för ont som har fått så´na bortskämda höns?
Jo, jag vet att vanliga höns inte kan prata. Men mina höns är inte som andra. De kan prata så jag förstår och ibland är vi till och med sams. Dock hör det inte till vanligheterna. För det mesta har vi olika uppfattningar om det mesta här i livet.
