Hej och kul att just du hittat till denna sida. Det här är min "lekstuga" där jag skriver om lite av varje och jag försöker även illustrera med bilder eller film. Från början innehöll bloggen mest kåserier om livet i hönsgården. Jag har även varvat med lite natur och trädgård. Senast har jag engagerat mej i klimatkampen. Texterna är mer på skoj än på allvar. Dyker det ibland upp något seriöst inlägg är det ofta en miss i arbetet. Kommentera gärna inläggen Mycket nöje/Göran PS Kika gärna in på min andra hemsida med naturbilder och lite filmer Där finns också min egen gästbok Galeriet - från hönsgården Skicka ett mejl
- Hejsan hoppsan, här vankas det småkakor till förmiddagsvattnet, och det en helt vanlig söndag. Det var Marie-Helen som först upptäckte det nypolerade silverfatet, fyllt med de mest väldoftande och välarbetade småkakorna på.
Där låg spritsade mördegskakor. Dubbla tingestar med fyllning emellan. - Så himla gott, jag tror vid mitt rede att husbonden har drabbats av en allvarlig sjukdom. Komma med småkakor så här utan anledning, han måste ha nå´t lurt i baktanken. - Skit i det, nu ska vi käka och må gott, kraxade Gun-Britt som blev så glad att hon gjorde ett desperat försökte att lyfta höger ben för att göra en high five med Hildur.
Hildur fattade inte det där med klo mot klo, utan hon trodde att Gun-Britt skulle släppa sina restprodukter, som hon brukar göra efter fem sekunders frisk luft. Men Gun-Britt lyckades i alla fall lyfta benet så högt att hon tappade balansen och blev liggande på backen som ett annat åbäke. - Hi hi, Let´s dans, vrålade rethönan Olivia som hasade ner och med möda klarade den lilla avsatsen mellan hönshuset och hönsgården.
Hon är så gammal och trött numera så när Gittan är elak säger hon att när Olivia springer ser det ut som en långsam lavin av kött. Vad hon nu kan mena med det.
Men just i detta nu, när det vankades nybakta småkakor i hönsgården, hade Snygg-Gittan verkligen inte tid att retas. Hon var den som först av alla körde hela planeten rakt bland strasskakorna och käkade så smulorna sprutade. Efter två sekunder var det fler som ville lägga sig i och efter fem röda hade hela kakfatet välts omkull och det blev till att käka med en garnering av jord, grus och gammalt träck.
- Tokhöns, bära sig åt på det viset, sa gamla klokhönan Inga och spände ögonen i Gittan. Här får vi nybakta kakor, serverade på silverfat med fot och så kör ni hela servisen i backen. Det är ju bara inte klokt.
Gittan hörde inte vad Inga sa. När hon gjorde förra dykningen bar det sig inte bättre än att hon kletade in båda öronen med smörkräm. Och då kan det ju inte vara lätt att höra.
Jag parkerade cykeln under Gunneran i går kväll för dom sa på radion att det kunde bli regn. För säkerhets skull lade jag ett blad på cykelsadeln, ifall några droppar skulle slinka igenom. Tror du inte att de hade rätt! Det kom lite regn. Men sadeln var torr
Halva hönshusgänget håller på att bli kändisar! Jo, det är sant. De har gett sig in i reklambranschen och Marie-Helen spelar huvudrollen som den mest uttråkade hönan i världen. - Hi, hi, det är väl inget större problem för dej, skrockade retsamma Olivia som satt uppflugen på sin pinne närmast hönshustaket. Är man så svältfödd på upphetsning som du, kanske det är pulshöjare nog att dra några djupa andetag och blinka lite förföriskt mot kameran. - Käften, ditt åbäke till dumhöna. Du är bara avundssjuk för att inte du fick vara med på filmen, kontrade Marie-Helen. - Pfssssst. Olivia fnyste till så häftigt att en lång och seg snorloska letade sig ut ur näbben. Men innan hon hunnit suga in den igen var Gun-Britt där, snabb som en iller. I iverns hetta var hon övertygad om att hon snott och svalt en daggmask mitt framför ögonen på gamla Olivia, som på ålderns höst börjat se lite dåligt. - Tänk att det finns höns som är beredda att ta till vilka metoder som helst för att bli kända, kacklade Olivia. Att sälja sin heder och sin själ för ett reklaminslag. Hur kan du sjunka så lågt? Marie-Helen lade bara huvudet på sned och log. Hon ansåg verkligen inte att hon sålt sin kropp till kommersiella intressen. Men hon hade definitivt ingen lust att berätta för Olivia om överenskommelsen med husbonden.
*Marie-Helen viskar så inte Olivia hör* - Jo, husbonden fick min tillåtelse att göra en kort reklamversion av den film han spelade in på uppesittarkväll i hönshuset i julas. Nu är han med i en tävling på webben där första pris är en liten bil utan tak. Vinner han har han lovat mej och de andra hönsen som syns på filmen, att få åka med. Världens grej alltså. Men han måste få fler röster på Youtube för att gå till final. Det är bara ni bloggläsare som kan hjälpa honom genom att kika på filmen, klicka i filmrutan så du kommer till Youtube-sidan) Där ska du logga in och ”gilla” den. Lätt som en plätt.
SpecialSkapad av Göran fre, augusti 13, 2010 21:36:51 Det finns en maskin jag inte förstår mej på. Jag har verkligen försökt att lära mej detta teknikens underverk flera gånger, men alltid slutar det helt bort i tokmoset.
Tidigare i mitt liv har jag kört den klassiska dubbeldäckaren Tiger Moth. Visserligen med dubbelkommando, men ändå. Och jag har kört racerbil, en riktig så´n där långsmal och låg formulabil. Den gången var jag ensam på racerbanan och kanske var det därför jag vann.
Men vad jag inte vetat om är att jag är en hejare på att köra grävmaskin. Denna förmåga har legat dold och bortom min och världens vetskap under hela mitt liv. Men häromdagen blommade den ut i sitt fulla flor och jag höll på att gräva små käcka diken kors och tvärs genom hela tomten. Vi håller på att dra in kommunalt vatten i vår lilla by och för att vattnet ska kunna ta sig från tomtgränsen till husets alla kranar krävs att det grävs en vattenledning. Kan ni tänka er att det riktige grävmaskinisten lät mej gräva när han slutat för kvällen och innan han började nästa morgon. Det här var ju inte riktigt klokt. Jag har alltid haft en dröm om att få köra grävmaskin och fler än en gång har jag sneglat på de där minimaskinerna som finns på lekplatser och där man stoppar i en tia och får gräva i två minuter. Men även jag har vissa spärrar och det har liksom aldrig blivit av. Vilken grävarkväll det blev. Hustrun påstod att jag var helt okontaktbar och jag svarade inte ens på tilltal när det var dags för kvällsmat. För att jag inte skulle tuppa av har hustrun berättat att hon skalade några bananer och tryckte upp i svalget på mej. Jag grävde tills det mörknade och nästa morgon var jag uppe innan tuppen, och det hör inte till vanligheterna nuförtiden.
Den riktige grävmaskinsföraren tyckte jag hade skött mej bra och att han sedan grävde bra mycket fortare och även snyggare än jag, är en helt annan historia.
När jag nu bevisligen kan köra veteranflygplan, racerbil och grävmaskin känns det ganska onödigt att hålla på och traggla med hustruns mycket invecklade tvättmaskin. Jag lär mej aldrig, men har lovat pröva igen när hon skaffat en med dubbelkommando.
Jag har kört 130 mil på drygt en liter bensin! Sug på den ni.
De sista skälvande dagarna under förra året kom jag så där hux flux med i något som kallades klimatkampen. Jag vet inte om det var bloggarbruden "Bondjäntans" egen idé eller om det var något mycket större. Men innan jag visste ordet av hade hon fått mej att upprätta ett klimatavtal och jag började bli miljövänlig och återvinna för glatta livet. Jag återvann allt och då menar jag verkligen allt.
Till en början var det mest roligt och spännande, men efter ett tag blev det en okontrollerbar mani. Det jag tyckte var allra jobbigast var att återvinna de där små vassa häftklämmorna som dagstidningarna är sammanhäftade med. De pillade jag försiktigt ur och lade i små burkar som jag sedan tömde i hinkar och körde till metallåtervinningen. Jag lovar. Det går ganska många häftklämmor i en hink.
När jag tänker efter så tror jag inte det där pillandet gjorde så mycket för klimatet. Jag gjorde en annan grej också, som jag är betydligt mer nöjd med. Jag bytte bil och köpte en som kan drivas med både bensin och med biogas. Visserligen är bagageutrymmet lite mindre än på en vanlig bil, eftersom där finns inbyggt fyra gasflaskor. Gissa vilken känsla det är att köra omkring och veta att man inte släpper ur en massa luftföroreningar. Att köra bil på återvunna pruttar från kor och grisar känns inte alls som någon större belastning för miljön. Pruttarna finns ju i luften ändå, liksom.
I eftermiddags kom jag och hustrun hem efter en liten semesterresa i Sverige. Vi har varit i Östergötland på Öland och åkt genom Smålands mörka skogar.
Det är bara ett litet krux med biogasbil. Tankställena ligger ganska glest och ofta ligger de undangömda långt inne på industriområdena. I varje fall i östra Sverige. Det gäller att nogsamt läsa kartan innan man ger sig ut på en tur. Allt för att memorera i vilka städer man kan tanka och på vilket gudsförgätet industriområde de gömt gastankarna. Nu bar det sig så illa att i Norrköping missade vi tankstället och det gjorde att gasen tog slut när vi kört 34 mil sedan förra gasningen. Jag erkänner att det är lite pinsamt, men det var där jag tvingades att köra på bensin i knappa två mil.
Jag är övertygad om att det skulle bli lättare att motivera bilister att gå över till biogasbilar om det vore tätare mellan tankställena. Och att de inte gömdes undan bland spannmålssilosar, snöplogsupplag och bussgarage.
Nej, gör som Skaraborgarna. Placera biogastapparna maximalt tre stenkast från en Mac Donalds-restaurang. Så är det i mina hemtrakter runt Mariestad, Lidköping och Skara. Finns det någon som någonsin missat en Mac Donalds? I vilken stad det vara månde. Jag tror inte det och anledningen är att de smarta etablerarna för denna hamburgerkedja tänkt sig noga för och inte slängt ut sina anläggningar bara så där på en höft.
Men tack ska du ha Bondjäntan. Hustrun börjar bli riktigt duktig på att läsa kartan och man kan säga att hon börjar få näsa för var gasmackarna finns. Jag ångrar ingenting
- Är du lika dålig älskare som korvgrillare, då lär det inte bli några mer befruktade ägg i det här gänget. Lägg dej på kolhögen ditt skrälle och bli till någon nytta. Det finns dom som tycker grillad tupp är en delikatess.
Givetvis var det gamla Olivia som valde det här ödmjuka sättet att välkomna den nye tuppen som hade kommit till hönsgården. Jo, det har flyttat in en ny tupp i hönshuset i sommar. Han heter Sven-Stellan och är en svartvit Brahma. Han kom häromdagen och så i lördags kväll tänkte husbonden ställa till med ett litet välkomstparty.
Alla tillbehören för en lyckad grillkväll fanns där. Den runda grillen laddad med korv av bästa märke. Husbonden ville inte på något sätt dominera och styra upp festen, utan försynt öppnade han hönsgårdsgrinden och ställde in sakerna. Visst hade han förberedd lite grann. Eftersom höns inte bör handskas med tändstickor hade han lagt i kolen, låtit tändvätskan dra in en stund och fjuttat på. När det börjat glöda ställde han in alltsammans och lassade på ett gäng med korv som säkert skulle räcka till alla. - Nu får du fixa till det för tjejerna och ni ska ha så trevligt, var det sista husbonden sa innan han stängde grinden och gick upp till huset.
Sven-Stellan hade inte sagt något så länge husbonden var med, för han ville inte verka oerfaren och okunnig. Men han fattade verkligen inte ett dyft av vad det var som höll på att hända där nere i den svarta plåtbunken. Ordet grilla fanns över huvud taget inte i hans vokabulär.
När tuppen böjde sig fram över grillen var det som om någon gett honom ett snyting rätt i kollifejset. Eftersom höns är växelvarma ändrar sig deras temperatur med den omgivande luften. Men det som höll på att hända just i detta nu var en värmeväxling i häftigaste laget för den stolte Sven-Stellan. Innan han fattade att det brann i mustachen drog han stora larmet. - Rädda vad som räddas kan, tjoade han samtidigt med en galning i falsett. Innan galningen hade tonat ut hade tuppen redan hunnit ”rädda” minst tio korvar. Han greppade dem med näbben i ena kortändan och kastade dem uppåt bakåt i en vid båge. Borta vid sittgrenen samlade sig snabbt en liten driva av råa korvar.
Så här långt hade inte en endaste höna hunnit fatta vad det var som egentligen hade hänt. Ingen mer än praktmobbarhönan Olivia. Hon är den enda hönan i hönsgården som äger total avsaknad av respekt för det tuppliga könet. De andra hönsen säger att hon inte behöver göra sig till längre för tuppen bryr sig inte om henne i alla fall. Hönan Marie-Helen hade en gång hört den gamle tuppen säga: "När jag bara har Olivia kvar på förmiddagsrundan kan jag lika gärna gnida mej mot en sten i några sekunder. De ger skranken i mej större njutning och jag slipper få ett helt tjorve av fjädersläpp i halsen".
Jo, han hade sagt så och det tog Marie-Helen som en sanning hon gärna förde vidare till alla som iddes höra på. Vid det här laget hade Sven-Stellan kommit ut i hönsgården igen. Han hade varit inne i hönshuset där han kört hela planeten i vattenautomaten för att släcka glödbranden runt foderluckan. Han sträckte på sig lite extra och ville visa sig stolt över bragden att ha rädda hela korvbuffén från helvetets glödheta jämmerdal. Det var just i den stunden som Olivia symboliskt drog ner både rullgardinen och persiennerna. När hon undrade om han var lika bra på att älska som att grilla korv.
SpecialSkapad av Göran tor, juli 22, 2010 09:31:46
Som en liten mört bland stora hajar.
Mörten var vår lilla kanot, framdriven med paddlar via muskelkraft. Och hajarna var de stora och blänkande fritidsskeppen som vi delade vatten och slussutrymme med. När vi tog oss fram hördes bara ett lätt susande och ett litet plask då och då. De stora och blänkande skeppen morrade. Inte ilsket, men morrade gjorde de och luktade lite avgas.
Även om jag är ruskigt gammal finns det en del saker som bara inte har blivit av att göra. Efter gårdagens äventyr kan jag nu bocka av en sådan sak. Jag och äldste grabben har paddlat kanot i Göta Kanal och åkt med i slussarna. Snacka om att känna sig liten och maktlös när man guppar omkring inne i en stor sluss bland jättelika båtar. Spegelbilden av vårt lilla flytetyg fick plats mellan två fendrar på en nypolerad motorseglare. Här kan man snacka om kontraster.
Men jag tror inte att känslan av frihet går att mäta efter storleken på båten. Om vår båt haft motor tror jag inte vi hade fått se den lilla rävungen som stod vid kanalkanten och sörplade i sig lite vatten. Gräsänderna kanske heller inte hade vågat komma på armlängds avstånd. Men korna som låg och slöade på kanalbanken, hade nog inte brytt sig oavsett om vi paddlat ljudlöst som indianer eller om vi haft en V6-motor i aktern. Men nu tog vi oss fram, smygande som en högsommarbris Och vår belöning blev att vi kunde höra hur det smaskade när korna tuggade i sig det saftiga gräset. Att vi senare under turen delade badstrand med ett gäng får. Ja, det är en annan historia.
När två människor möts som har minst två gemensamma intressen, uppstår en märklig reaktion. Höns & Blommor är en sådan kombination och ett långt vänförhållande gjorde att jag häromdagen fick denna helt underbara oljemålning i present. Min vän är nämligen även konstnär. Tusen gånger TACK!
Växter o djurSkapad av Göran mån, juni 28, 2010 23:44:40 Nu har jag sabbat en knopp på en fuchsia. Igen! Att jag aldrig lär mej. Det är likadant vartenda år när jag i iverns hetta inte hinner vänta på naturens gång, utan måste klämma sönder den spröda knoppen för att se hur årets nya fuchsia ser ut. Vilka färger det är på foder och kjol och hur pistillerna ser ut! Jag klämde först lite försiktigt och så – plopp. Så öppnade sig den lilla blomman, under tvång och pina. Jag riktigt hörde hur hon skrek av smärta.
Det finns vissa saker som man inte får göra, men som man gör ändå. I varje fall är det så för mej. Jag vet att jag inte får pilla bort det där förhårdnade blodet på ett sår så det börjar blöda igen.
”Ska du hålla på och riva sönder såret hela tiden läknar det aldrig. Du kan få blodförgiftning och ett fult ärr som aldrig går bort”. Jag hörde mammas röst i mina öron när jag klämmade sönder blomsterknoppen. Men ändå fortsatte jag.
Ligger det en sax framme på bordet – måste jag klippa sönder något. Oftast det som ligger närmast till hands. Det kan vara en tidning, en servett, ett snöre eller ett mariekex. Nu är det inte längre mor som förmanar och ger verbala bannor. Det är hustrun. ”Vem i hela fridens namn har klippt sönder dagens tidning så det inte går att se teveprogrammet,” ryter hon så saliven sprutar. När hon lyfter tidningen från bordet singlar det små finklippta pappersflingor ner mot golvet, där de lägger sig som pudersnö en kall februarimorgon.
Då skäms jag en aning och går in på kontoret och drar ut nedersta skrivbordslådan. Där har jag gömt undan sån där bubblig emballageplast. Om man trycker på bubblorna med tummen och pekfingret puffar det till lite käckt. Plasten ska ändå slängas. Då gör det väl knappast något om jag punkterar varenda bubbla…
Jo, jag vet att vanliga höns inte kan prata. Men mina höns är inte som andra. De kan prata så jag förstår och ibland är vi till och med sams. Dock hör det inte till vanligheterna. För det mesta har vi olika uppfattningar om det mesta här i livet.
